Istället har man skramlat med sina gamla käpphästar om att alliansfrihet är bäst för vår säkerhet. Det är Nato-anhängare som hotar vår säkerhet. Det tyckte statsministern senast för några veckor sedan. Sedan blev frågan en valfråga vilken de kan förlora valet på och då tycker de inte så längre.
Det handlar alltså inte om att partiet ändrat värderingar, vilka de nu skulle vara. Inte heller att ”omvärldsläget” förändrats. Det enda i omvärlden som förändrats i partiets analys är opinionen.
Tack vare bristen på djupare principer har Socialdemokraterna alltid haft påtagligt lätt att släppa gamla hållningar och skaffa nya när det passar. Det renderar dock i en del kritik om principlöshet när det sker. Det kanske inte drabbar ett parti som inte har som princip att värdera principer, särskilt hårt. Men med tiden kan det bli en besvärande faktor för de väljare som faktiskt tycker att en och annan princip kan vara värd mer än regeringsmakten.
Kanske är det därför socialdemokratiska kovändningar numera följer en slags manual. Allt för att bädda för vändningen och lindra den uppenbara konflikten med vad de tyckte nyss. Det första som händer är att partiet plötsligt slutar tycka något i saken. Officiellt ändrar de såklart inte åsikt. Men de låter förstå att det pågår diskussioner. Därefter kommer Ardalan ”provballongen” Shekarabi (S) ut och tycker lite annorlunda än partiets gamla linje.
När sedan den evigt partitrogna ledarsidan på Aftonbladet lika plötsligt som ogenerat byter åsikt så vet man att saken är klar. Allt som händer därefter är ett spel för gallerierna i syfte att vänja väljarna vid tvärvändningen och få den att se mindre tvär ut.
När VT häromdagen frågar lokala S-företrädare om deras inställning till en Nato-anslutning andas inte svaren självständigt tänkande och intellektuell integritet. Det blir ett ja, med stor tvekan. Hade man frågat dem om en månad så hade svaret sannolikt blivit ett mer säkert ja. Eftersom partiet tydligen bestämmer vad socialdemokrater ska tycka.
Hade man frågat dem för någon månad sedan hade svaret blivit lika tvärsäkert nej. Ungefär som försvarsminister Hultqvists famösa tvärnej och att han aldrig som försvarsminister skulle bidra till en sådan process. Försvarsministern har hanterat denna yttersta pinsamhet på ett sätt som bara en socialdemokrat klarar – han låtsas som att det inte har hänt.
Under tiden går gamla erfarna socialdemokrater, som Margot Wallström och Jan Eliasson, ut och förklarar varför vi behöver gå med i Nato, och bäddar ytterligare för epokskiftet. Snart är alla socialdemokrater överens om att vi ska vara med i Nato. Vi får se hur lång tid det tar innan de tycker att Nato-motståndare är ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet.
Komiken i den här ritualiserade formen av kappvänderi vore underhållande på riktigt om det inte vore så allvarligt. Gång på gång visar det sig att Sveriges mesta regeringsparti också är landets potentiellt farligaste riksdagsparti. Ett parti utan egen övertygelse kan föra landet i farliga riktningar när de tror att partiet kan tjäna på det.
De väljare som oroas över att SD ska få igenom sin politik bör rikta sin oro även mot S. En socialdemokrati som behöver SD för att behålla makten är den mest sannolika katalysatorn för att SD ska få igenom en stor del av sin politik.