I programmet får tittaren följa med till väg 395 utanför Masugnsbyn i Kiruna kommun på gränsen mot Pajala, där sex schweiziska turister omkom i en bilolycka i januari i år.

Uppdrag Granskning har i samverkan med SVT gjort en kartläggning över liknande kurvor. Man hittade 15 800 kurvor som är felutformade och därför har liknande sidofriktionsproblem som den utanför Masugnsbyn. I dessa ökar risken för sladd, avåkning eller att i värsta fall att komma över i fel körfält. Vägarna som har undersökts är utan mitträcke eller liknande, och med hastighetsbegränsningar över 70 kilometer i timmen. I programmet utmålas dessa som vägar där den hyllade nollvisionen inte riktigt gäller.

Nollvisionen är det långsiktiga målet om att ingen ska skadas allvarligt eller dödas i trafiken. Visionen klubbades av riksdagen år 1997 och betraktades då som ett skifte i tankesättet kring trafiksäkerhet. Från att det egna ansvaret hade betonats vid olyckor och incidenter, till att allt mer av trafiksäkerhetsansvaret fördes över på själva infrastrukturen och väghållaren. Det blev en framgångsrik reform.

Sedan nittiotalet har antalet omkomna i trafiken sjunkit stadigt. En tilläggsförklaring är givetvis att också fordonstekniken har utvecklats och blivit säkrare. Men nollvisionen och det arbetet är en viktig delförklaring. Samtidigt kan det finnas en risk att allt för mycket fokus förflyttas från det egna ansvaret. Trafiksäkerhet är trots allt mer än välplanerade vägar med korrekta hastighetsbegränsningar och säkra fordon. Förarens agerande i trafiken är i många fall avgörande.

Om olyckor sker för att vägarna är felaktigt utformade eller hastighetsbegränsningen olämplig är det ändå klart att det största ansvaret ligger på väghållaren. I praktiken kommer det dock under långa tider att krävas en stor portion av eget ansvar, även på vägsträckor som är riskabla. Att räta ut de nästan 15 800 kurvor, som Uppdrag granskning har listat, skulle vara ett gigantiskt infrastrukturprojekt. När det inte heller finns några stora anslag till det lågtrafikerade vägnätet så är det inte heller troligt att det kommer att ske under överblickbar tid. Risken är att om hela ansvaret läggs på väghållaren så kommer man kompensera obefintliga resurser med nödlösningen att generellt sänka hastighetsbegränsningarna. Då ser vi plötsligt i stället framför oss en landsbygd där restiden till jobb, skolor och förskola ökar dramatiskt och det snabbt blir svårare att bo och verka med avfolkning som följd.

Nollvisionen ska fortsatt vara vägledande och vägarna ska vara säkra. Samtidigt måste landets bilförare under lång tid framöver ta stort eget ansvar. Till syvende och sist är ekvationen för trafiksäkerhet ett ansvar som delas mellan både väghållare, infrastrukturen och bilförare själva.