En levande skärgård skapas inte genom bidrag eller speciallösningar. Utan på att de som bor i skärgården ges så goda förutsättningar som möjligt att leva på sina resurser.
Fler personer som besöker, bosätter sig och driver verksamhet i skärgården gynnar varandra på ett sätt som kan skapa positiva spiraler. Men det förutsätter att det offentliga tar sitt ansvar. Generellt låga skatter, snabb handläggning, mindre regelkrångel och möjligheter till bygglov i skärgården är avgörande faktorer för att fler ska välja att leva, vistas och verka där.
Man väljer förvisso bort vissa saker när man bosätter sig i skärgården, såsom närhet till staden och vissa bekvämligheter. I stället får man närheten till naturen, frihet, egenmakt och tillgång till styrkan i de små gemenskaperna. Familjen, grannarna, by-gemenskapen och andra sammanslutningar blir på många sätt viktigare och mer relevant än om man bor i staden. Och de kan i vissa fall ge mer stöd och möjligheter än det offentliga.
Men det finns vissa saker som är svåra att lösa på egen hand, eller i små kollektiva gemenskaper. Infrastruktur och kommunikationer hör till dessa. Skattebetalare på landsbygd och i skärgård drar ofta mindre nytta av det offentligas investeringar och service, än de som bor i staden. På så vis blir det närmast en moralisk fråga att infrastruktur finns och fungerar även utanför städerna. För att få en levande skärgård behövs stabil el, bredband och kommunikationer.
Kommunikationerna behöver vara stabila och långsiktiga. Självklart önskas så täta turer som möjligt till en rimlig kostnad. Men viktigast av allt är förutsägbarheten. En stabil och långsiktig kollektivtrafik, som ett komplement till privata transporter, är en förutsättning för att människor ska våga bosätta sig och utveckla verksamheter i skärgården.
I kommunen har frågan om skärgårdstrafiken diskuterats under lång tid. Men frågan börjar nu klarna och ljusna. En samsyn synes finnas kring behovet av en långsiktig och utvecklingsbar trafik. Delvis efter kommunens samtal med boende och företagare i skärgården.
Det är positivt att kommunen tittat brett på frågan och undersökt möjligheterna att låta marknaden äga fartyg och sköta trafiken. Men då intresset brustit har kommunen riktat in sig på alternativen som innebär att kommunen investerar i fartyg, möjligen med stöd av Sparbanksstiftelsen. Det är bra att kommunen är beredd att ta sin del av ansvaret för en levande skärgård.
I den fortsatta utredningen behöver man hålla rent från oklarheter i uppdelningen mellan det privata och det offentliga. Oavsett om kommunen väljer att upphandla trafiken eller utföra den själv bör fartygen ägas helt av kommunen. Och tanken på att driva trafiken genom ett kommunalt bolag bör släppas för gott. Kommunen behöver inte fler bolag. Och historien har lärt oss att det går fort för kommunen att tappa kontrollen över bolagens utveckling.