Vi lever inte i den bästa av världar. Med anledning av denna plötsliga insikt uppmanar nu regeringen myndigheter, landsting och kommuner att säkra verksamheten vid kris eller krig.
Nyligen rapporterade Sveriges Radios Ekot (11/5) om att Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får uppdraget att verka för att en del viktiga myndigheter ska fungera vid en krissituation. I det ingår dels att system för energi, transport, ekonomi, säkerhet och skydd ska få höjd beredskap. Dels att verksamheterna ska kunna placeras på skyddade platser och personal krigsplaceras.
Beskedet är ett led i regeringens satsning på att återupprätta totalförsvaret. Den utpekade riktningen är lovvärd men framstegen sker med myrsteg. Att återupprätta totalförsvaret är en gigantisk uppgift.
En ledtråd om hur mycket som krävs för att få ett fungerande system på plats kom samma morgon som försvarsminister Peter Hultqvist (S) berättade att det skulle bli ökade krav på fungerande el och kommunikationer vid kris eller krig. I myllret av morgonnyheter trängdes försvarsministern med beskedet att ett par vagnslaster tågresenärer fått tillbringa natten på ett strömlöst tåg söder om Stockholm. Stoppet var resultatet av ett omfattande elfel som under onsdagen slog ut tågtrafik söder om huvudstaden, helt utan att det var någon särskild kris.
Delvis är problemen på järnvägen resultatet av eftersatt underhåll. I en analys i SVT (11/5) hänvisas till banarbetare som vittnar om en järnväg som håller på att falla samman. Sedan är transportsystemen känsliga i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige. Det inträffade visar dock hur krångligt det är att säkra upp enbart en av delarna som regeringen vill ska hanteras. Ska något fungera i en kris behöver det fungera i vanliga fall också.
Det finns fler exempel på problem som behöver adresseras i en trovärdig totalförsvarsstrategi. Och det finns många möjligheter att peka på hur flera regeringar har gjort misstaget att avveckla det som nu efterfrågas. Utförsäljningen av många av försvarets bergrum är något som lär ångras när myndigheter behöver säkra arbetsplatser vid kriser.
Att framföra att det krävs mer av politikerna i allmänhet och regeringen i synnerhet kan lätt bli tröttsamt. Samtidigt har regeringens totalförsvarssatsning återkommande låtit större än vad den är – än så länge har det bara skrapats på ytan.
Hur viktigt det än är med resurstilldelning och politiska direktiv till totalförsvaret är det samtidigt inte heller mer än ett blygsamt första steg. Ett totalförsvar värt namnet betyder etablerandet av rutiner och en beredskap i stora delar av samhället. Tyvärr brukar allas angelägenhet vara ingens. Det gör att signalerna från regeringen ändå är viktiga.
Satsningar på totalförsvaret är dessutom politiskt relativt okontroversiella. Givet det stora behovet bäddar det för en liknande politisk situation som kring Polisen och Försvarsmakten – partierna kan hamna i en budstrid för att nå det högsta anslaget.