Strax före jul vann företaget Care to Translate Sveriges första offentliga upphandling av en tolkapp för vården. Nu ska appen på bred front införas i Region Värmland. Tanken är att den ska användas som ett komplement när det inte finns en tolk till hands. Intentionen är självklart god, men det blir snarare ytterligare en utgift i de redan nu höga kostnaderna för tolktjänster i landet.
Att vårdpersonal och patienter förstår varandra handlar om patientsäkerhet. Att vården anstränger sig är tydligt, men är man i behov av vård så bör det väl även finnas ett egenintresse i att förstå vad läkaren säger? Det omfattande tolkbehovet visar tyvärr att intresset ibland brister.
I dag erbjuds nämligen skattefinansierad språktolk obegränsat i alla situationer med offentliga företrädare. Oavsett hur länge man vistats i landet. Vilket i sig medför vissa konsekvenser. Enligt den statliga utredningen ”Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk” uppgår de samlade offentliga kostnaderna för utbildning av tolkar, viss kvalitetssäkring och tillsyn samt utförda tolktjänster inom stat, kommuner och landsting till minst två miljarder kronor årligen. Då bör tilläggas att det även erbjuds kostnadsfri svenskundervisning via SFI, svenska för invandrare, där syftet faktiskt är att lära sig svenska för att kunna kommunicera muntligt och skriftligt i vardagslivet.
Men även integrationen blir lidande. Att som nyanländ ges möjlighet att tillgodogöra sig information från myndigheter är så klart viktigt. Men att ha livslång rätt till tolk är inte vidare integrationsfrämjande. Om man är bosatt i ett område där majoriteten har samma modersmål, och man dessutom inte måste lära sig svenska i något möte alls med offentligheten, ges inte många incitament för att lära sig språket.
I Region Värmland säger man sig vara beredd att trotsa Tidöavtalets förslag om att begränsa rätten till tolk. Och till viss del låter förslaget något drastiskt då det även innefattar att rätten till tolk ska ses över redan under asylprocessen. Däremot måste högre krav kunna ställas på de som fått uppehållstillstånd och medborgarskap, och där det dras en gräns för hur länge staten ska bekosta tolktjänsten.
Med Tidöavtalet i åtanke är det inte helt omöjligt att regeringen har för avsikt att gå i Danmarks fotspår. Där måste man själv stå för tolkavgiften om man bott i Danmark mer än tre år och fortfarande inte kan föra ett samtal och förstå information på danska, med vissa undantag. Det är fullt rimliga krav att ställa.
Att Sverige befinner sig i lågkonjunktur har förmodligen ingen missat. Två miljarder kronor är mycket, det är pengar som till exempel kunnat gå till fler sjukvårdsbesök. Att då sälja in ytterligare tolkhjälp som spär på kostnaderna är inte rätt väg att gå. Som hitflyttad måste man ta eget ansvar, det är inte hållbart att staten och skattebetalarna ska göra det.