Harald Hjalmarsson, Jörgen Andersson och Carl-Wiktor Svensson är tre länsmoderater som petats från partiets riksdagslista, nu och inför förra valet.
Oftast handlar det om rutinerade och välfungerande politiker som får förnyat förtroende. Många partidistrikt låter rutin vara en tung faktor eftersom det ofta är en garant för att få politiskt genomslag.
Moderaterna i Kalmar län jobbar uppenbart lite annorlunda. Inför förra valet valde de att avpollettera den dåvarande riksdagsledamoten Jörgen Andersson, trots två framgångsrika och inom partiet synbarligen uppskattade mandatperioder i bagaget. Den traditionen fortsätter nu när partiets nomineringskommitté redan på förslagsnivån stryker Harald Hjalmarsson och Carl-Wiktor Svensson, båda populära kandidater i breda lager av partiet och idag reserver för länets moderata riksdagsplats. I det senare fallet var argumentet från nomineringskommittén att Carl-Wiktor Svensson på grund av att han var småbarnsförälder inte skulle kunna fullgöra sina plikter som riksdagsledamot. Ett påstående som kraftigt tillbakavisats av honom själv.
Det synes uppenbart att nomineringskommittén och dess ordförande hellre ger bilden av att tillhöra ett påtagligt mossigt och omodernt parti, vilket rönt uppmärksamhet på nationell nivå, än att tala klarspråk kring sina bevekelsegrunder. Skadan för moderpartiet är uppenbar. Till det förlorar de nu Svensson som medlem och partiaktiv. Och får Harald Hjalmarsson att fara med osanning kring varför han inte fanns med på kommitténs lista, för att rädda ansiktet på sig själv och partiet. Den största förlusten i allt detta är förtroendeskadan från medlemmar och väljare.
Moderaterna i länet utgör i sin nuvarande form ett tydligt argument för att partiernas makt och bidrag från skattebetalarna bör minska. Det blir inte bättre av att det finns kritik mot att en liten grupp av samma familj i Västervik skaffat sig stor makt i partiet. En kritik som spetsas till ytterligare av att den avgående riksdagsledamoten Jan R Andersson valt att avsluta sin riksdagskarriär med det officiella skälet att han nyligen fått barn. Men samtidigt är den utpekade favoriten att nu ta över förstaplatsen på listan Marie Nicholson, som pikant nog är förälder till samma barn.
Sammantaget ger det en bild av att tillsättandet av landets högsta förtroendeuppdrag är en fråga som görs upp inom och mellan några familjer.
Allt det här bygger på ett nominerings- och röstningsförfarande som möjliggör att en liten grupp personer i partiet kan exkludera enskilda populära kandidater från att komma på valbar plats. Lösningen på problemen heter öppna provval och att fastställa provvalets resultat i sin helhet eller på något annat vis rösta fram en lista där varje medlem till skillnad från idag har en röst var.
Motargumentet – att det är få personer som röstar i provval och att det kan bli stökigt om majoriteten av de röstande medlemmarna väljer ”fel” personer – är tämligen svagt eftersom en kommitté bestående av ännu färre personer stökar till det än värre. Det går också att fråga sig vilken syn länets moderater har på demokrati när de inte ens tror på demokratins principer i den egna organisationen.
Att ge medlemmarna demokratisk makt är inte bara rätt i principiell mening. Ett inflytande ger också en mening med att vara medlem och engagera sig, vilket är en del av lösningen på landets demokratiska problem med partiväsendets bristande legitimitet. Frågan är om länets moderater vill vara en del av den lösningen.