2015 är året då vi ringer ut Carl von Linné och ringer in Greta Garbo. Ringer ut Gustav Vasa och in Ingmar Bergman.
Framåt hösten påbörjas nämligen arbetet med att byta ut den äldre generationens mynt och sedlar. Över 300 miljoner sedlar och två miljarder mynt ska bytas ut och i deras ställe introduceras en helt ny generation av kontanter, vilka har utformats av riksbanksfullmäktige, som när det begav sig leddes av Johan Gernandt och Leif Pagrotsky.
Nog kan man le en smula åt att detta arbete – lett av en före detta socialdemokratisk kulturminister – mynnar ut i sedlar som helt och hållet pryds av kulturprofiler från det socialdemokratiska 1900-talet, likt Evert Taube och Birgit Nilsson. Eller ja, det är inte bara kulturprofiler som återfinns på de nya sedlarna – den prestigefyllda 1000-lappen pryds av den för socialdemokrater så symboliska FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld.
Men det är inte den eventuella politiseringen av våra kontanter som i första hand bör oroa allmänheten i debatten om våra pengar, utan snarare bristen på dem.
2007 fanns kontanter motsvarande 109 miljarder kronor i omlopp. Hösten 2014 hade summan dalat till ett värde motsvarande knappa 80 miljarder kronor. Sverige är som i så många andra sammanhang extremt och räknas bli ett av de första länder i världen som blir kontantlöst, i ordets sanna bemärkelse.
I kontanternas ställe tar bankkorten över och få har undgått förändringens praktiska konsekvenser. Många butiksinnehavare uppmuntrar handel med kontantkort och långt ifrån alla bankkontor hanterar i dag kontanter. Förespråkarna – en av de mer namnkunniga Tjustprofilen Björn Ulvaeus – menar att ett kontantlöst samhälle är billigare att hantera, smidigare för konsumenterna samtidigt som det minskar rånrisken och leder till en mer hygienisk tillvaro, då mynt och sedlar är en lortig historia.
Kostnaden för denna småsmidiga och renliga tillvaro talas det om betydligt mer sällan.
Problemen med ett kontantlöst samhälle är många, men ett av de främsta är att en värld utan kontanter ger banker och kontantkortsföretag en närmast oinskränkt makt över individen. Utan kontanter kan en människa inte längre välja att stoppa sin lön i madrassen, utan tvingas ingå ett avtal med en bank för att kunna konsumera. Det gör konsumentmakten gentemot bankerna minimal och därmed får de också få incitament att erbjuda sina kunder fördelaktiga avtal.
Inte heller kontantkortsföretagens makt över konsumenterna blir bekymmerslös. Företag har sina ägares vilja och redan i dag finns exempel där företag likt Visa och MasterCard omöjliggjort transaktioner, till exempel till det kontroversiella WikiLeaks. Ett företags fulla rätt, men knappast okomplicerat i en värld där alla är beroende av kontantkort.
En kontantlös ekonomi stärker också den redan starka kontrollmakten en stat har över sina medborgare. Alla elektroniska köp registreras och kan spåras. Privatlivets helgd skulle i en värld utan vitten inte gälla våra konsumtionsmönster, såvida det inte uppstår en informell ekonomi byggd på uråldrig byteshandel, där varor byts mot varor och inte kontanter.
Sverige avskaffade livegenskapen på 1300-talet. Med tanke på att det skulle dröja ytterligare ett halvt millennium innan slaveriet försvann på kontinenten kan man onekligen påstå att svenskarna gick i bräschen för moderniteten. På samma vis är strävan efter det kontantlösa samhället ett uttryck för denna svenska framtidsiver. Frågan är bara om den är lika önskvärd, när beklämmande mycket talar för att den kontantlösa tillvaron innebär några avgörande steg tillbaka till en värld av träldom.