Genom Tidöavtalet har regeringen bundit sig till en rad migrationspolitiska reformer. Bland annat ska man i högre grad använda sig av biometrisk data (främst fingeravtryck och bild) i utlänningsärenden, utvisa fler människor på grund av bristande vandel, ta bort systemet med permanenta uppehållstillstånd, skärpa kraven för svenskt medborgarskap och i övrigt anpassa asyllagstiftningen till EU:s rättsliga miniminivå.
Det man bör fråga sig är var radikaliteten finns i något av dessa förslag. Det kan inte anses radikalt att använda sig av biometrisk data för att säkerställa utländska medborgares identiteter. Att myndigheterna vet vilka som befinner sig i Sverige borde vara en självklar utgångspunkt. Det är snarare uppseendeväckande att staten inte tidigare tagit steg för att försvåra för identitetsfusk, som i många fall satts i system. Minns exempelvis hur många migranter som lägligt nog förlorade sina pass under färden till Sverige.
Likaså är det en självklarhet att även en persons vandel, alltså livsstil, är något som tas hänsyn till när det beslutas om utvisning. Det sker dessutom redan i de allra flesta länder. Givetvis är det av intresse att veta huruvida personen i fråga är extremist eller kriminell, eller om det rör sig om en läkare eller byggarbetare.
Permanenta uppehållstillstånd är också ett undantag som återfinns i få andra länder i Europa. Den genomsnittliga längden för ett tillstånd i EU är tre till fem år (Röda Korset, 24/6 2020). Likaså anses det knappast märkvärdigt i de flesta länder att ställa krav på människor för att de ska kunna erhålla medborgarskap. Att inte ställa sådana krav är snarare det iögonfallande i sammanhanget, eftersom alltför många förblir låsta i bidragsberoende och utanförskap bland annat på grund av bristande språkkunskaper.
Det är med detta sagt svårt att se Tidöavtalet som något särskilt radikalt. Det rör sig snarare på flera punkter om en återgång till sunt förnuft. Det är också en anpassning till nordisk standard, vilket bara kan anses exceptionellt eftersom vi befunnit oss så långt ut på skalan att normaltillståndet förefaller extremt.
Även de mer liberalt sinnade anhängarna av Tidöavtalet har därför all rätt att vara nöjda med dess utformning. En politisk tillnyktring är inte extremism, utan ren och grå mittenpolitik. L:s före detta partiledare Nyamko Sabuni kallade det liberalism med markkontakt.