1850-talets väckelserörelse hade sitt hjärta i Småland. Frikyrkorörelsen bedrev en hårdför strid mot staten för rätten att själv få välja trossamfund, med det sagt också en kamp om individuella fri- och rättigheter. 1860 infördes slutligen religionsfrihet och de så kallade dissenterlagarna som möjliggjorde den, anses ha spelat en avgörande roll för framväxten av svensk demokrati.
Däremot talar man sällan om den andra småländska väckelsen.
När svensk vänster försökte genomföra den sista stora socialiseringen av ekonomin genom införandet av löntagarfonderna 1983, var det i de småländska skogarna som motståndet växte. Under ledning av företagsledaren Gunnar Randholm i Nässjö manades till en manifestation. Den fjärde oktober samma år samlades 100 000 demonstranter i Stockholm, vilka alla gick till försvar för äganderätten och till storms mot socialismen.
Den socialdemokratiska regeringen var skakad och näringslivet hade efter decennier av slummer återetablerat sig som en opinionsbildande kraft av rang. Med manifestationen växte den moderna borgerligheten fram och socialdemokratins dominerande ställning i svensk politik kom med tiden att brytas. Frågan är om årets valrörelse inte visat tecken på de första gnistorna till en tredje väckelse och även denna gång är det småföretagarna som spelar huvudrollen.
Senaste galenskapsutspelet från Jonas Sjöstedt (V) i hans hetsjakt på landets välfärdsföretagare är ett hotfullt brev till branschens tio största aktörer. I det uppmanade han dem att ombilda sina företag, eftersom deras verksamheter snart kommer att förbjudas. Samma föraktfulla inställning från vänstern har landets rut-företagare fått utstå, nyligen kallade tjänstefolk av partiets ministerpostkandidat Ali Esbati.
Tilltagen är smaklösa men talande exempel på oppositionens populistiska jakt efter röster genom att demonisera de senaste årens stora tillväxtbranscher. Med vittring på makten tycks det dessutom vara legitimt att se på verkligheten mellan fingrarna. Till exempel att ett totalförbud för vinster i välfärden äventyrar 160 000 arbetstillfällen, eller att landets drygt 11 000 heltidsarbetande rut-anställda främst anlitas av alldeles vanliga barnfamiljer. Likaså är Stefan Löfvens bedyranden om att dubbelstöten mot restaurangföretagen inte skulle äventyra några arbetstillfällen skrattretande, eftersom det knappast finns en krögare som håller med honom. Alla har dock inte lika stort överseende med konsekvenserna av oppositionens politik.
Runt om i landet har företagare börjat säga sin mening. Sveriges stjärnkockar har öppet tagit parti för regeringen och runt om i landet vittnar rut-, restaurang- och välfärdsföretagare om hur ett regeringsskifte skulle drabba deras verksamheter. Här i kommunen exemplifieras det inte minst genom McDonald’s-ägaren Ivan Ströms syrliga debattinlägg mot riksdagsledamoten Krister Örnfjäder (S) (VT 21/8).
Det är ett glädjande uppvaknande eftersom näringslivet har en lika given plats i samhällsdebatten som fackförbund och riksdagspartier. Men också för att det är principiellt riktigt att göra motstånd när politiker hotar egendom och arbetstillfällen på högst tvivelaktiga grunder. Och även om ett regeringsskifte visar sig vara oundvikligt, är det viktigt att näringslivets nyvunna självförtroende består.
Det är trots allt när vänstern kommer till makten, som behovet av en ny väckelse bland de småländska företagarna uppstår på riktigt.