Någon sådan tydlig politisk förkämpe för landet utanför storstäderna har vi inte haft sedan Thorbjörn Fälldins Centerparti skördade framgångar på 70-talet. Fälldin har själv beskrivit hur hans politiska engagemang väcktes av att han upplevde hur landsbygden behandlades orättvist. Det var under åren när Folkhemmet byggdes.
Men nu är vi åter i en period där landet ofta får stå tillbaka till förmån för staden. Nedläggningen av Bromma flygplats är bara det senaste av beslut som går emot landsbygdens intressen. Andra kända exempel är satsningen på höghastighetsjärnväg i stället för på underhåll av landsvägar, etableringen av stora vindkraftsparker som förstör landskapen, hoten om att begränsa äganderätten inom skogsbruket, rovdjursförvaltningen som havererat, det politiska krypskyttet mot jägarna, den höga beskattningen på drivmedel. Listan med frågor kan göras lång.
Att döma av besluten som fattas i riksdagen är det många politiker som ser staden som den självklara normen. Landet blir till något som passivt ska leverera nyttigheter till staden, och landsbygden ses inte som ett ändamål i sig själv. Sättet som människor på landet lever sina liv ses som mer suspekt och problematiskt jämfört med hur urbana människor lever. På så vis kan man utan att säga det rent ut rättfärdiga att det hela tiden blir dyrare att bo utanför staden. De som väljer att göra det anses bära någon slags moralisk skuld.
Så här hade det inte behövt bli. Norge och Finland har till skillnad från oss haft kvar partier som representerat landsbygden och som tagit strid för dess intressen. Utvecklingen av Sverige hade nog också kunnat se annorlunda ut om det hade funnits ett parti i riksdagen som ställde ultimatum och vägrade stötta regeringar som för en landsbygdsfientlig politik. Historiskt har det varit Centerpartiet som haft den funktionen.
Den nuvarande centerledaren Annie Lööf hyllar landsbygden i retoriken men tar inte benhård strid för den. Hon är ultimativ i andra frågor och hennes parti är värderingsdrivet som mer riktar sig till den urbana medelklassen.
Ska vi vara ärliga var förändringen av just Centerpartiet på gång redan under Thorbjörn Fälldins tid. För att kunna samla fler väljare gick C från att ha varit ett intresseparti till att bli ett parti för alla. Landsbygden nämndes allt mindre och i stället för att tala om konflikt mellan stad och land föddes idén om stad och land i symbios, ett ömsesidigt förhållande där båda gynnas av samarbete. Det är en tankefigur som också många urbana väljare gillar.
Det är inget fel i att Centerpartiet förflyttat sig. Politiken och partier förändras. Men den funktion som det gamla Centerpartiet hade skulle ibland behövas. Det blir ingen balans då ingen tar strid för landsbygden. Därför är det lätt att önska Thorbjörn Fälldin tillbaka.