Nej, vi vaknar inte upp till ett nytt Sverige. Vi har inte varit naiva. Vi visste att det kunde hända här. Och nu har det hänt.
Vissa som fanns bland oss igår vaknar inte alls mer. De som fått sina kroppar sönderslitna av dådet på Drottninggatan. Andra har fått sina liv sönderslitna. Som överlevande, anhöriga och vittnen. Såren de fått får de bära för alltid.
Många av oss drabbas av rädsla. Den kan vara förlamande. Ett tag. Men förlamningen släpper när vi fortsätter leva våra liv.
Och vi kommer fortsätta våra liv. Vi kommer att fortsätta gå upp på morgonen, ägna oss åt våra sysslor och sträva mot våra mål. Inte för att vi återkommande blir uppmanade att aldrig vika för våldet och hatet. Utan av en mycket enklare orsak - för att vi valt hur vi lever våra liv och för att vill fortsätta med det.
Det är det som skiljer oss från de som brukar genomföra sådana här dåd. Vi har en tolerans gentemot en flora olika livsstilar, preferenser, åsikter och värderingar. Det gör vårt samhälle brokigt. Och innehållandes saker vi emellanåt finner fula, obekväma och moraliskt tveksamma.
Fundamentalisten ser allt detta och drar slutsatser om underlägsenhet och förfall. De strävar mot likriktning. Men likriktning leder ofelbart till ett resurssvagt system och fattigare människor.
I auktoritära system gör man som man blir tillsagd, eller så gör man likadant som andra. I vårt samhälle, måhända spretigt och ideologiskt blandrasigt, men byggd på individualism och övertygelsen om varje människas okränkbara värde, agerar vi som medmänniskor.
Efter dådet på Drottninggatan gjorde vi det raskt. Och på tusen olika sätt. Egna lösningar, anpassade till varje medmänniskas personlighet, plats, förmåga och situation, skapade en flora av stöd för de som drabbats i stort och smått.
Motståndarna till vårt brokiga samhälle kan offra sig själva och andra enskilda människor utan att tveka. Den enskilda människan saknar värde och är endast ett medel för att nå målet. Det ingår i deras moral och föreställningsvärld. Och de tycker säkert att det är deras styrka. Men de misstar sig.
De kan offra sig själva och varandra för en idé. Men de kommer aldrig ta strid för varandras enskilda rättigheter eller varandras liv. Det är deras stora svaghet. Och vår stora styrka.
Ett angrepp mot en av oss i syfte att sprida skräck och få oss att ändra på oss känns direkt som ett angrepp på oss alla. Det kunde vara vem som helst av oss. Individuellt medkännande och medmänsklighet bygger ett ogenomträngligt pansar som skyddar oss mot galenskapen. De kan hota enskilda människors säkerhet. Men aldrig vårt sätt att leva.
Sverige - vi som kollektiv - är inte annorlunda idag än igår. Vi har inte förlorat någon oskuld. Vi har förlorat människoliv. Det dyrbaraste vi har. Men de kan inte vinna över oss. Just eftersom vi värderar varje människa som dyrbar.
De vill att vi alla ska vara likadana. Och exakt som dem.
Vi vill det inte.