De som minns finansminister Magdalena Anderssons (S) bedyranden från valrörelsen om att inte äventyra statens finanser blev kanske lite fundersamma när regeringen nu vill slänga överskottsmålet eller styråran över bord.
Regeringen har inte visat sig rädd för att ändra uppfattning med hänvisning till att ”det är ett nytt läge nu”. Uppenbarligen har läget förändrats sedan i höstas. Argumenten för att skippa överskottsmålet är att en åldrande befolkning ökar utgifterna och att det är billigt att låna.
Finansministern har gått från att tala mycket om statens tomma lador till att nu plötsligt anse att statens finanser är så pass välskötta att man inte längre behöver visa för omvärlden att den svenska ekonomin är solid. Och bara belånad till omkring 40 procent av BNP. Att jämföra med 70 procent år 1997 då den dåvarande statsministern Göran Persson (S) drev igenom överskottsmålet.
Det nuvarande målet säger att landets budget ska ge ett överskott med en procent av BNP över en konjunkturcykel. Tyvärr har inte Alliansen föregått med särskilt gott exempel när det gäller budgetdisciplin, särskilt inte under de sista åren vid makten.
Men det är trots allt stor skillnad på att acceptera något år med underskott och att, som regeringen vill, ersätta överskottsmålet med ett mål för budgetbalans. Konjunkturinstitutet har fått i uppdrag att undersöka saken och inkomma med synpunkter i augusti.
I tid till budgetarbetet med andra ord. Tydligen har regeringen en from förhoppning om att den ska få stöd av de borgerliga partierna för att tänja det finanspolitiska ramverket. Av kommentarerna att döma är det inte aktuellt för Alliansen att gå med på att underminera statsfinanserna. Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson säger rent ut att det är en dålig idé.
Det återstår att se om idén är så dålig att decemberöverenskommelsen hotas.
Under Magdalena Anderssons presskonferens återkom hon ofta till att Socialdemokraterna var att lita på och att partiet minsann tar ansvar för ordning och reda i statsfinanserna. Frågan är hur mycket dessa utfästelser är värda när Miljöpartiet och Vänsterpartiet har sagt sitt.
Om finansministern inte ser att en övergång till ett balansmål skulle ge några omedelbara möjligheter att spendera, på grund av att det nuvarande underskottet på hela 2,1 procent måste betas av först, så är vänsterpartisterna mer optimistiska. De har ju inte gjort någon hemlighet av att de inte tycker att ansvarfull ekonomisk politik ska stå i vägen för ökade offentliga utgifter.
Finansministern tycker ju uttryckligen att det är bättre att ändra överskottsmålet eftersom man ändå inte når det. Gissningsvis skulle regeringen inte nå ett balansmål heller om de fick chansen. Istället skulle vi få se en förnyad diskussion om ”nya lägen”, hämmande budgetregler och föreslag till ytterligare ändringar av budgetramarna. Till slut står vi inför 1997 års situation igen.