Det tänks till för lite innan stora projekt eller reformer genomförs i politiskt styrd regi. Det konstaterar en ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO (12/11).
Statliga myndigheter driver många olika projekt och reformer. Det byggs och investeras i infrastruktur. Även stora strukturomvandlingar förekommer, till exempel som när apoteksmonopolet avskaffades. Ofta är projektens fördelar stora för samhället. Välskötta vägar och järnvägar gör att vi kan ta oss fram lättare, nya skolor ger fler barn utbildning i en bra miljö och nya sjukhus kan, det är i alla fall syftet, ge fler bättre vård.
Dock finns det ofta, tyvärr, negativa konsekvenser med både konkreta projekt och systemreformer. Det händer att budget och tidsplan inte håller och att miljön påverkas negativt. Rapportförfattaren Sara Forsstedt, ekonomie doktor i nationalekonomi, menar att många sådana negativa konsekvenser av stora projekt borde ha kunnat förutses. Orsaken till att de inte upptäcks är att det saknas en grundlig analys av konsekvenser och samhällsnytta.
Ett exempel på när analyserna har slagit fel och oönskade konsekvenser blivit följden är bygget av tunneln genom Hallandsåsen. Det fanns tekniska svårigheter med att dra tunneln genom åsen, vilket ledde till omfattande förseningar och fördyrningar. Framför allt förstördes miljön när sprickor lagades med tätningsmedel som innehöll det giftiga ämnet akrylamid. Katastrofen var ett faktum och giftet läckte ut i vattnet runt åsen.
Konsekvenserna för samhället blev stora: tunnelarbetare drabbades av nervskador, dricksvattnet förorenades, fisken dog, kor blev förlamade och måste avlivas. Detta pekar på vikten av att tänka efter en extra gång innan stora projekt genomförs. Frågan är varför sådana brister i konsekvensanalyser förekommer så pass ofta när de kan få en så stor påverkan på samhället.
Forsstedt skriver att politiker ofta nog betonar vikten av att analysera konsekvenser i alla underlag som de får från offentlig förvaltning. Men när resultaten levereras är politikernas intresse ofta svalt. I förlängningen verkar detta ointresse ha bidragit till att arbetet med att bedöma risker sker slentrianmässigt från tjänstemännen, vilket kanske kan förklara varför analyserna i sig inte håller måttet. Varför göra en ordentlig analys om den i slutändan inte påverkar själva projektet?
Politiker måste bli bättre på att sätta sig in i följderna av vad de beslutar, men de behöver också ställa krav på förvaltningen att där genomförs ordentliga analyser och att beslutsunderlaget därifrån blir begripligt. Detta borde vara en självklarhet och inte något som reduceras till att bocka av ett antal krav i en checklista.
Att tänka efter ordentligt i förväg kan tyckas vara en självklarhet, men erfarenheten lär oss att så uppenbarligen inte är fallet. Varje generation beslutsfattare verkar behöva en påminnelse om att saker inte alltid blir så som man tänkt sig.