Våldet och brottsligheten fortsätter att normaliseras i samhället. Skottlossningar i utanförskapsområden genererar knappt en nyhetsnotis numera. Dieselstölder, inbrott och vandalism har blivit vardag för många på landsbygden som i dag i princip saknar polistäckning. Därtill har Polisen att hantera bråk vid asylboenden och att upprätthålla gränskontroller. Framväxten av medborgargarden på sina håll i landet bidrar inte heller till tryggheten. Samtidigt väljer fler och fler poliser att säga upp sig på grund av låga löner och dålig arbetsmiljö.
Mot bakgrund av samhällsutvecklingen är det oroande att regeringen inte ger mer resurser till rättsväsendet. Endast 283 nya miljoner kronor i vårdbudgeten går till Polismyndigheten. Rikspolischef Dan Eliassons taktik att nyanställa 700 personer utan att finansieringen var på plats gav utdelning.
Några hundra miljoner kronor räcker dock inte. Hela omorganiseringen som Polisen försöker genomföra är nämligen underfinansierad med cirka två miljarder kronor, enligt Thomas Rolén som är arkitekten bakom reformen. Vi ska komma ihåg att huvudskälet till att Eliasson fick uppdraget som rikspolischef var att han lovade att genomföra polisreformen utan att det skulle kosta något i reda pengar. Att följden har blivit en havererad omorganisation borde regeringen kunnat förutse.
Det är sant är att situationen är extrem i dag, men om man lyfter blicken ser man att svensk Polis har haft problem med sin styrning i flera år. Trots Alliansregeringens satsning på att få ut fler poliser på gatorna minskade inte vardagsbrottsligheten. Orsaken är att många poliser efter en kort tid i yttre tjänst byter till inre, där de istället arbetar med utredningar. Resultatet blir en ständig brist på poliser som patrullerar och syns för allmänheten, inte minst i utanförskapsområden. Amerikansk och brittisk forskning på området visar också att en närvarande polis är en av de viktigaste faktorerna när det kommer till att förebygga brott.
För att hindra att poliser inte söker sig bort från yttre tjänst kan man överväga om det behövs någon form av mer direkt politiskt ansvarsutkrävande mellan rättsväsende och medborgare. Kommunerna borde ges möjlighet att inrätta en egen lokalpolis. Där skulle den lokale polischefen vara direkt ansvarig under kommunledningen, som i sin tur svarar inför väljarna. Modellen infördes i New York på 1990-talet med gott resultat. Tanken är i så fall inte att en kommunal polis ska konkurrera med den statliga motsvarigheten, utan tvärtom ge Polisen bättre möjlighet att både utreda och förebygga brott.
I dag är Polisen i det närmaste handlingsförlamad som en konsekvens av underfinansieringen. Regering och opposition måste erkänna att det inte går att genomföra en omorganisering av den här storleken utan att det medför ekonomiska kostnader, och skjuta till de pengar som krävs. Annars riskerar reformen att bli ett fiasko.