Precis som under Stalintiden och kalla krigets början kommer nu beskyllningar om att svenska folket lider av ”rysskräck”. Det hävdar till exempel SVT:s politiske kommentator Mats Knutson i en märkvärdig opinionstext med rubriken ”Rysskräck – en röd tråd i den svenska historien”. (SVT 22/1)
Som intäkt för rysskräcken tar Knutson en opinionsundersökning från SVT/Novus där 59 procent av de tillfrågade känner oro för Ryssland som en stormakt. Knutsson tycker att opinionsyttringen kan ledas tillbaka till krigen mellan Sverige och Ryssland under 1600- och 1700-talen. Tesen är att konflikterna satte djupa spår i den svenska folksjälen, som kommer till ytan när ryska trupper syns på nyhetssändningar.
Men det finns ingen forskning eller annan saklig grund för att påstå att en folklig rädsla för Ryssland existerat över tid. En forskare som har studerat den emotionella bilden av Ryssland i Sverige är den finländska historikern Kari Tarkiainen. I boken ”Moskoviten”, utgiven 2017, visar han att bilden har sett olika under olika perioder och alltid har varit mångbottnad.
Det är sant att Ryssland sågs som en konkurrent under stormaktstiden. Men det grekiskt-kristna Ryssland betraktades samtidigt som mindre avskyvärt än det romersk-katolska Europa. Till det kan läggas att även om rysshärjningar förekom drabbades civilbefolkningen inom de gränser som är dagens Sverige betydligt oftare och hårdare av härjningar från danskar och norrmän.
Så när en undersökning visar att många idag oroar sig för rysk stormaktspolitik handlar det knappast om nedärvda minnen från fornstora dar. Då hade sannolikt svenskarna varit mer oroliga för Norges landarmé eller Danmarks flotta. Nej, oron för Ryssland handlar om hur ryska ledare agerar politiskt idag.
Rysskräck är inget kulturellt tillstånd. Det är ett skällsord som traditionellt har använts i den svenska debatten för att håna dem som argumenterar för ett starkare försvar. Det har också använts för att borsta bort kritik mot hur mänskliga fri- och rättigheter efterlevs i dagens Ryssland.
Rysskräck, eller russofobi som det ibland också kallas, har därmed samma funktion som ”islamofobi”. Orden används för att brännmärka och sjukförklara dem som vågar ställa kritiska frågor.
Det som är slående med opinionsundersökningen där 59 procent av svenskarna ororar sig för rysk stormaktspolitik är att 34 procent inte gör det. Många människor verkar inte ha insett hur nära en storkonflikt i Ukraina är, och vilka konsekvenser det skulle medföra för ekonomi och framtidstro i Sverige.
Om svensk politisk kultur har en specifik relation till Ryssland handlar det snarare om aningslöshet än något annat. Ser man till hur vår försvars- och säkerhetspolitik har bedrivits sedan kalla krigets slut finns det sannerligen inget som tyder på närvaron av rysskräck. Svenska politiker av alla ideologiska färger genomförde en makalös nedrustning av förmågan att försvara det egna landet. När Putin visade nya stormaktsambitioner förnekade och bagatelliserade svenska politiker det i det längsta. Sverige kan beskyllas för mycket, men knappast för rysskräck.