Under helgen firade Naturskyddsföreningen Ängens dag. Detta genom att ta fram liar och brynen och ge sig ut på slåtterängarna där deltagarna för hand slår och hässjar gräs. Dagen marknadsförs inte som ett kulturarvsfirande utan som en uppmaning att ta hand om Sveriges öppna landskap och ängar. Att slå gräs för hand lär dock vara ett av de minst effektiva tillvägagångssätten att hålla landskapet öppet.
På föreningens hemsida går att läsa att slåtterängarna har minskat i jämförelse med hur det såg ut för 100 år sedan, och därför behöver vi nu hjälpas åt att hålla dem öppna. Men det är en långsökt grund till engagemang. Visst såg landskapet annorlunda ut i början på förra seklet. Markanvändningen, och främst jordbruket, har sedan dess utvecklats enormt.
Att slåtterängarna tidigare utgjorde en större del av landskapet berodde på att resurser inte kunde användas lika effektivt som idag. Moderna bönder slipper hamla gårdens alla träd för att kreaturen inte ska svälta ihjäl när höet möglat. Rinnande vatten är också ett plus. En återgång till ineffektivare lantbruk är inte rimligt ur ett försörjningsperspektiv.
Dock finns flera anledningar att bevara ett öppet landskap. Sveriges ängsmarker hyser en stor artrikedom. Den biologiska mångfalden gör naturen mer motståndskraftig för förändringar, och kulturlandskapet är även vackert och passar för rekreation. Även om andelen ängar är mindre nu än när jordbruket inte ännu effektiviserats så ökar den faktiskt sakta men säkert, sedan 2013 med 10 000 hektar. Det beror dock inte på en utredd lie-användning. I stället är det beteskrav för nötkreatur, ett ekonomiskt stöd till de som röjer igenväxta betesmarker och betesförmedlingar som parar ihop djurbönder med gräsmarker som är huvudorsaken till utvecklingen. En av konkurrensfördelarna med svenskt kött är den höga djurvälfärden, där betet spelar en stor roll.
I slutändan handlar det om hur vi bäst använder marken. Mängden ängsmark måste stå i proportion med värdeskapandet. Att Naturskyddsföreningen antyder att det vore önskvärt att gå tillbaka 100 år i tiden, vittnar om en bakåtsträvande syn på naturvård.
Visst är det fint med det engagemang som Ängens dag uppmuntrar till. Gamla och unga får träffas och uppleva kulturhistoria genom att hässja tillsammans och äta frukost på en filt bland humlor och fjärilar. Nästintill idylliskt. Men det borde då marknadsföras som en insats för kulturarvet, och inget annat.
Om Naturskyddsföreningen vill behålla trovärdighet som en naturfrämjande organisation behöver slutsatserna bli mer realistiska. Att framställa uråldriga jordbruksmetoder som de bästa för miljön riskerar att skapa en polariserad debatt, där de som arbetar för utveckling framställs som miljöbovar.
En fortsatt större efterfrågan på svenskt kött och svenska mejeriprodukter torde i stället vara den bästa utvecklingen för att hålla landskapen öppna. Det gynnar djur och människor, blommor och bin.