SVT ska förvandlas till en plattform för krönikörer, som om det rådde någon som helst brist på sådana. Med samma stolthet som en katt som presenterar en söndertuggad småfågel för sin ägare redogjorde SVT nyligen för sina planer. Sex debattörer ska spela in videokrönikor som ska läggas upp för allmän beskådan på SVT Opinion. Fyra av dem har redan avslöjats och de täcker ett så brett spektrum från vänster till höger som fyra personer rimligen kan förväntas göra.
Men poängen är inte vilka som städslats för uppdraget, utan att det alls ska ske. Det finns ingen anledning att ytterligare förvandla SVT till en klickvänlig tyckarsida.
Opinionsbildning är en bransch med god tillväxt. Utöver ledarsidor och debattsidor finns en uppsjö av bloggar med insatta kommentarer. Den som ändå inte får sitt lystmäte kan vända sig till Twitter och Facebook. Tillgången på opinionsbildande material är minst sagt god.
Vad är det SVT anser sig tillföra till detta och varför skulle det vara relevant? Det finns ett rundligt utbud av rörliga krönikörer på videoplattformar som Youtube, men alltmer även på Facebook. Det enda SVT rimligen kan väntas åstadkomma med detta är en mängd klick. Debattörerna är kända för hårda åsikter och en oförsonlig inställning. Klart att det kommer att generera åtminstone viss uppmärksamhet, men det är inte vad public service går ut på.
Det finns flera saker public service kunde ägna tid och resurser åt. Varför inte utveckla hur myndighetskommunikation förmedlas? Att förmedla information från myndigheter är ett av SVT:s grundläggande åligganden, men hur sker det? Fortfarande främst genom Anslagstavlan. Genom tiderna har det förvisso varit ett viktigt program och för delar av befolkningen är det så fortfarande. Men nu när det linjära tv-tittandet är på kraftig nedgång inte minst bland yngre människor behövs kompletterande sätt att nå ut med informationen.
Bristen på kvalificerade debattprogram borde också oroa public service-giganten. Hur är det möjligt att SVT alltid misslyckas med dessa? Är det politikerdebatter blir de intetsägande och är det inte det urartar de ofta snabbt. Kvalitativa debattprogram kan fylla en folkbildande funktion och bidrar till det offentliga samtalet och i förlängningen till demokratin. Det kan inte sägas om SVT:s produktioner.
Det är märkvärdigt att SVT inte tar sitt public service-uppdrag på större allvar. Tidsandan arbetar knappast för företaget. I så väl Storbritannien som i USA står public service-kanaler inför stora förändringar och tålamodet brister på allt fler håll.
Om inte de svenska public service-kanalerna tar sitt uppdrag och sina licensbetalare på allvar förvånar det inte om diskussionen om public service framtid kommer på allvar till Sverige också.