De senaste åren har konflikten om småskalig vattenkraft trappats upp.
Reglerna fungerar inte. Flera ägare klagar på dyra och krångliga processer hos länsstyrelser. I våras slöts en överenskommelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna för att lätta på byråkratin. Det är visserligen ett litet steg i rätt riktning, men samtidigt kan Alliansen inte andas ut. Ett fortsatt arbete måste ske för att underlätta för småskaliga vattenkraftverk att drivas. Men i grunden handlar det om att få fram en miljöpolitik som förmår att förena energiproduktion, äganderätt och kulturhistoria.
I Sverige finns det i dag ungefär tvåtusen småskaliga vattenkraftverk. Dessa står för cirka 860 000 hushålls elförbrukning per år. Men siffran skulle kunna ökas. Många kraftverk är tagna ur drift och skulle kunna tillföra mer till den förnybara energiproduktionen. Dessutom är vattenkraften, tillsammans med kärnkraften, bland de renaste energikällorna som finns i dag.
Under många år har det existerat konflikter mellan ägare, myndigheter, miljöaktivister och sportfiskare om de småskaliga vattenkraftverkens vara eller icke-vara. Ett exempel finns i Tollarp där en anläggning som har varit godkänd i 250 år plötsligt blev olaglig. Anledningen var att Länsstyrelsen i Skåne ville genomföra en rad återställningsåtgärder, trots att det har konstaterats att många värdefulla arter i vattnet trivs bra. Bertil Trobro som äger anläggningen säger att: ”Vi är beredda att göra det som krävs för miljön, men vi vill också fortsätta driva verksamheten”. Men trots det blir han motarbetad, och till vilken nytta?
Nu hotas branschen genom att den ska underkastas orimliga tillståndsprocesser där allt ansvar hamnar på enskilda företagare. Att staten håller vad den lovar, och att äganderätten ska värnas, borde självklart gälla även i miljöpolitiken. Det finns allt för många exempel på när ägarrätten sätts åt sidan till förmån för andra intressen än den som äger verket. Här måste den enskilda företagarens äganderätt väga högre.
Det kulturhistoriska värdet av de minsta vattenanläggningarna ska heller inte glömmas bort. Det är lätt att glömma men när vattenkraften började byggas ut för flera hundra år sedan möjliggjorde den både industrialiseringen och elektrifieringen av Sverige. Och nu bidrar de små verken till att Sveriges kulturhistoria kan bevaras och så bör det även förbli. Genom att ha en miljöpolitik som även tar hänsyn till detta kan vi bevara den historia och de byggnader som utvecklades vid vattendrag runt sekelskiftet. Dessa är värda att ta lärdom av och bevara för framtiden.
Miljöpolitik handlar om mer än bara att värna om miljön. Den handlar om att värna om produktion, äganderätt och kulturhistoria. Den striden är värd att ta.