Ibland kan man få uppfattningen att det råder upp-och-nedvända världen i den kommunala politiken, jämfört med det nationella planet. Det behöver inte vara ett problem, men ibland kan det vara lite svårt att hänga med. Skattepolitiken är ett sådant område.
När den kommunala skattesatsen behandlats i kommunstyrelse och kommunfullmäktige vill samtliga partierna åt vänster behålla nuvarande nivå medan flera borgerliga partier vill höja den.
Den politiska majoriteten Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern står bakom beslutet om oförändrad skatt. Inte heller Moderaterna vill höja skatten. Mer förvånande är kanske att även Vänsterpartiet stöder majoritetens linje om oförändrad skattesats.
Tittar vi ännu längre ut på vänsterkanten ser vi att inte heller Socialisterna vill höja kommunalskatten. Det motiveras med att den kommunala skatten inte är progressiv och behoven är allt för stora för att åtgärdas med den kommunala skattesatsen. Istället vill de göra stora investeringar i välfärden med statliga medel. Det är en begriplig ståndpunkt från ett vänsterperspektiv. Men det dröjer inte många dagar efter detta ställningstagande förrän de i en debattartikel kräver stora välfärdsatsningar av kommunalrådet.
Nu blir det avsevärt svårare att få deras resonemang att gå ihop. När de inte vill höja skatten behöver de finansiera dessa satsningar med motsvarande nedskärningar på något annat kommunalt område. Eller så struntar de i att få budgeten att gå ihop. Det senare förefaller mest sannolikt. I socialisternas värld finns det alltid mer pengar att ta från någon annanstans. I resten av världen blir resultatet ett lotteri vilka verksamheter som får medel innan pengarna tar slut.
Kristdemokraterna och VDM, förlåt - Westerwikspartiet, vill höja skatten för att kunna skjuta till pengar till skola och omsorg. Folkpartiet, förlåt - Liberalerna, har avstått att delta i beslutet men har tidigare under året tydligt deklarerat behov av skattehöjningar till förmån för skolan.
De här positionerna går igen från tidigare år. Liberalerna, Kristdemokraterna och Westerwikspartiet har under flera år föreslagit skattehöjningar. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte varit några utpräglade skattehöjarpartier, snarare tvärt om.
Det är inget fel med att ha profilfrågor som ett parti prioriterar, såsom skolan. Men det är ofta politiskt mer bekvämt att höja skatten än att skära i utgifter. Liberala och liberalkonservativa beteckningar förpliktar att åtminstone försöka hitta kostnadssänkningar till de kostnadsökningar man vill driva. Liberalernas främsta argument för en skattehöjning verkar vara att det finns andra kommuner som har högre skatt.
Sannolikt kommer höjningar av kommunalskatterna i landet att vara nödvändig på sikt. Men det finns ett värde i att inte springa i täten av denna utveckling. Och att inte tjuvstarta med "tillfälliga höjningar", då studier visar att tillfälliga skattehöjningar ofta blir permanenta samt att höjningens negativa effekter ofta blir permanenta även när nivån återställts.