Svensk narkotikapolitik är en udda fågel i världen. Där omvärlden fokuserar mer och mer på att minska skadeverkningar av missbruk håller vi fast vid målet om det narkotikafria samhället. I omvärlden används olika medel för att minska skador och lidande, bland annat sprututbyten, substitutionsbehandling, medicinering mot överdoser och informationsspridning för att minska risker. I Sverige innebär idén om nolltolerans stora mentala hinder för sådana insatser. Resultatet är att vi har näst högst dödlighet bland narkomaner i EU, fyra gånger så hög som snitten i EU. Tendensen i EU är att siffrorna minskar, medan de är stadigt ökande i vårt land.
Härommånaden fick Sverige hård kritik från FN-kontoret för de mänskliga rättigheterna, då missbrukare inte erkänns den vård de har rätt till. Ett stort antal FN-organ, internationella organisationer och forskare delar synen att nolltolerans inte är vägen framåt.
Inga riksdagspartier förespråkar tydligt att de vill lämna nolltoleranspolitiken, även om Centerpartiet och Västerpartiet signalerat viss kritik. Det finns likheter med hur debatten om flyktinginvandring tills nyligen fungerade, där försök till att nyansera debatten snabbt stämplades som rasism. Den enda legitima åsikten är att nolltoleransen mot narkotika måste upprätthållas. Allt annat stämplas snabbt som drogliberalt och suspekt.
I Västervik har nu miljöpartisten Anna Bodjo resonerat kring en legalisering av bruket av narkotika i syfte att göra det lättare att söka missbruksvård. Bodjos synpunkter förtjänar en saklig debatt.
Viktigt att komma ihåg är att vi inte måste välja legaliseringsvägen för att få en mer human missbruksvård. Vården blir inte heller automatiskt bättre eller mer tillgänglig av en legalisering. Det är också så att den som idag tar strid för en legalisering av innehav eller bruk av narkotika i syfte att ge missbrukare en bättre vård gör sig själv en otjänst. Debatten fastnar omedelbart i låsta positioner för eller emot legalisering. Frågorna som verkligen kan göra skillnad kommer aldrig upp på bordet.
Även om Bodjos argument för att legalisera bruket av narkotika må vara svajiga förtjänar de knappast det pådrag som nu sker. Den efterföljande debatten har präglats, inte av argument för eller emot Bodjos resonemang, utan av indignation över att någon bryter konsensus.
Moderaterna passar på att föreslå att vi inför nolltolerans i Västervik. Hur vi ska införa mer nolltolerans än den nolltolerans som redan råder nationellt är oklart. Både rent semantiskt och till sitt innehåll. Men det finns alla möjligheter att fylla begreppet med något som för debatten och vården framåt. Och insatser som räddar liv kan utvecklas i Västervik eftersom frågorna ofta ägs lokalt eller regionalt.
Det kräver att ryggmärgsreaktionerna lämnas utanför politiken. I Sverige är det fortfarande viktigare att vara emot narkotika på ett principiellt plan än att vara emot att människor dör av narkotika. Tills vi ersätter ”nolltolerans mot narkotika” till en nolltolerans mot narkotikadödlighet fortsätter människor att dö. Varje dag. I onödan.