Den särpräglade svenska synen på samarbetet ställer oss oförstående inför kärnländerna och rådvill kring var vi hör hemma. Det blev tydligt under onsdagens EU-debatt i riksdagen.
Debatten inleddes med att EU-minister Hans Dahlgren (S), något överraskande, bjöd på mer praktiska perspektiv kring EU:s funktionssätt. Dessa saknas annars alltför ofta i den inrikespolitiska debatten. EU-ministern betonade att Sverige bör påverka unionens riktning genom aktivt engagemang och samarbete med andra. Tyvärr verkar detta endast vara en teoretisk insikt, som saknar genomslag i regeringen faktiska politik.
Som exempel på regeringens framgångar nämndes nämligen förhandlingarna om den nyligen fastställda långtidsbudgeten och krispaketet för coronapandemin. Visserligen minskade Sverige ekonomiska börda, men det skedde till priset av kraftig maktförskjutning i överstatlig riktning genom nya så kallade ”egna medel”. Det vill säga skatter. Ett typexempel på kortsiktig svensk EU-politik.
Regeringen vill också arbeta för höjda löner, stärkta arbetsvillkor, och utökad social trygghet i hela EU. Hans Dahlgren förklarade att detta inte är ett hot mot subsidiaritetsprincipen eftersom det inte ska ske genom lagstiftning eller direktiv, utan bara med rekommendationer till och jämförelser mellan medlemsländerna. En försäkran som fundamentalt missförstår hur EU fungerar.
Att det bara handlar om förslag eller målsättningar är ingen garant mot lagstiftning. Något som EU-ministern borde inse. Särskilt då samtliga oppositionsföreträdare i debatten kritiserade den sociala pelaren, vilken infördes på svenska regeringens initiativ. Den har redan lett till förslag på EU-gemensamma minimilöner, och Portugal, som ska ta över ordförandeskapet, har aviserat ”social trygghet” som en prioritering.
Sverige är helt enkelt ganska ensamt i vår syn på samarbetet. Trots många lovord till Europatanken har vi haft svårt att riktigt känna oss hemma med de andra medlemsstaterna. I synnerhet med det katolska arv som präglat kärnländerna såväl kring Rhendalen som i Sydeuropa.
Storbritannien var en få medlemmar som delade både vår kritik mot ekonomiska bidrag och avogheten mot regleringar. Sedan Brexit har Nederländerna försökt ta över stafettpinnen, men främst i ekonomiska frågor. Som en av de ursprungliga medlemmarna har landet egentligen aldrig motsatt sig ökad integrering.
När det kommer till kritik mot överstatlighet hör vi snarare hemma i Centraleuropa. Präglade av sin tid i Östblocket motsätter sig den så kallade Visegrádgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, maktförskjutningar av princip. Därför borde de vara naturliga allierade i dessa frågor, något som sällan erkänns i Sverige.
Att öka Sveriges inflytande i EU genom aktivt engagemang är i grunden rätt väg att gå. Men då måste vi ta hänsyn till verkligheten så att vi vet vilka vi bäst kan samarbeta med.