I debatten om jämställdhet brukar Sverige framställas som ett föredöme på ett internationellt plan. Tillsammans med de övriga nordiska länderna hamnar vi alltid i topp när organisationer som World Value Surveys presenterar sina jämställdhetsrankningar. Inte minst när det gäller andelen kvinnor som del av arbetsmarknaden.
Men är Sverige verkligen bäst i klassen i alla grenar? I den nya boken ”The Nordic Gender Equality Paradox” (Timbro Förlag) nyanserar teknologie doktor Nima Sanandaji bilden av den svenska jämställdheten. Det visar sig att Sverige hamnar i botten vad gäller kvinnor som har höga chefspositioner inom näringslivet jämfört med andra länder i Europa. I till exempel Österrike och Tyskland är andelen kvinnor på toppositioner 23 respektive 27 procent. För de baltiska staterna är motsvarande tal mellan 27–33 procent. Motsvarande tal för Sverige är blott tio procent.
Vid en första anblick ter sig resultatet motsägelsefullt. I Tyskland och Österrike håller bland annat bristen på förskoleplatser tillbaka kvinnor på arbetsmarknaden. Länderna i Baltikum är lågskattesamhällen med liten offentlig sektor, vilket skulle kunna uppfattas som hinder för kvinnor att göra karriär. Sverige har däremot en generös föräldraförsäkring, subventionerade förskoleplatser och en kultur som lyfter fram kvinnor.
Sanandaji presenterar flera teorier för att förklara denna paradox. Svensk familjepolitik har alltid haft som mål att underlätta för kvinnor på arbetsmarknaden. Men dess utformning har även resulterat i att svenska kvinnor är borta väsentligt längre från sina arbetsplatser jämfört med andra länder. Svenska kvinnor arbetar färre timmar än kvinnor i jämförbara länder och det är antalet arbetade timmar som avgör om man stiger i graderna på arbetsplatsen, menar Sanandaji.
Höga skatter gör det också svårt för svenska familjer att köpa tjänster som skulle underlätta hemarbetet och på så vis förenkla för båda parter i en familj att göra karriär.
Sanandaji konstaterar att den nordiska modellen gör att många svenska kvinnor ”blir hemmafruar på deltid”. Baltikum har visserligen en högre andel hemmafruar, men också desto fler kvinnliga toppchefer.
För att Sverige ska få fler kvinnliga chefer föreslår författaren att vi bör kombinera de nordiska attityderna till jämställdhet, inte minst den historiskt positiva synen på kvinnliga företagare, med lägre skatter som gör det möjligt för familjer att köpa mer tid.
Att Norge infört könskvotering till bolagsstyrelser har för övrigt inte gjort någon skillnad alls för antalet kvinnor på chefspositioner i samhället. Det måste vara nedslående för kvoteringsförespråkarna här hemma.
Boken öppnar för nya ingångar till en diskussion som tenderar att fastna i gamla hjulspår om representativitet och krav på kvotering. Det gör Sanadajis bidrag värdefullt. Förhoppningsvis kommer boken att leda till en vidare diskussion om hur jämställdheten faktiskt kan öka i Sverige.