Är det motiverat att dra in pass för personer som riskerar att utsättas för tvångsgifte eller könsstympning i utlandet? Det har utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott mot hedersmotiv nu fått i uppdrag av regeringen att utreda. En inte helt enkel uppgift.
Idag finns möjlighet för Socialtjänsten att omhänderta barn som misstänks riskera tvångsäktenskap eller könsstympning, men det är inte ett tillräckligt bra verktyg, tycker justitieminister Morgan Johansson (S). Att hindra barn från att resa till den plats där man antar att brottet kommer att begås kan då vara en alternativ åtgärd.
Att dra in och spärra pass har i andra frågor, såsom åtgärder mot terrorresenärer, inte fallit regeringspartierna i smaken. Då har andra metoder varit bättre att använda, trots att riksdagen har förespråkat indragna pass. Så varför är det en möjlig åtgärd i just den här frågan?
Den principiella skillnaden mellan indragna pass för att förhindra tvångsgifte och för att stoppa terrorresenärer är vems rörelsefrihet som begränsas. I det första fallet handlar det om att hindra personen som kommer att utsättas för brottet från att resa utomlands. I det andra fallet hindras den misstänkte själv.
Skillnaden ligger i att förhindra att i det ena fallet skyddas offret medan i det andra hindras förövaren. Antagligen vill inte den flicka som förs utomlands för att giftas bort att det ska ske, och därför är det mer befogat att spärra hennes pass för att skydda henne.
Oavsett vems pass som spärras ska dock både utredaren och regeringen komma ihåg att det handlar om ett mycket allvarligt ingrepp på en grundläggande rättighet. Om åtgärden skulle genomföras måste misstankarna därför vara starka, och helst stöttas av bevis. Ett indraget pass bör dessutom kunna överklagas till domstol.
Problemet med regeringens utredningsdirektiv är att det inte finns någon klar uppfattning om hur många som kan tänkas beröras av nya åtgärder mot tvångsgifte och könsstympning utomlands. Hur ska man då veta vems pass som ska spärras? Med en så svag bild av hur utbrett problemet är bör rimligen indragna pass inte vara den första åtgärden.
Istället bör mer resurser sättas för att kartlägga problemet. Kriminalvårdens forskningsprojekt kring personer som dömts för hedersrelaterade brott är en god bit på väg – om bilden av gärningsmännen är tydligare blir det också lättare att se vilka barn och unga som riskerar att drabbas. Skärpta straff för brott med hedersmotiv är också en rimlig åtgärd.
Indragna pass kan alltså mycket väl vara ett verktyg för att förhindra tvångsgifte och könsstympning utomlands. Men då krävs först en klarare utsikt över problemet. Ingens rörelsefrihet bör begränsas på annat än mycket starka grunder.