Den följsamhet som politiken har haft till expertmyndighetens bedömningar har varit definierande för den svenska hanteringen av coronapandemin.
I våras gick det till och med så långt att det med visst allvar skojades om att statsepidemiolog Anders Tegnell var den som styrde riket, inte statsministern. Visserligen är det alltid regeringen som är slutgiltigt ansvarig för pandemihanteringen. Men statsråden distanserade sig länge från beslutsfattandet, på gott och ont.
Sedan några dagar verkar det dock som att regeringen har börjat styra och ställa långt mer än tidigare. När utbildningsminister Anna Ekström (S) under onsdagen presenterade nya riktlinjer kring distansundervisning i gymnasieskolorna inledde hon med orden: ”Jag vill att skolorna ska vara öppna i Sverige så länge det bara går.” Och när det blev tal om distans- och fjärrundervisning var beskedet: ”Det vill jag undvika.”
Att utbildningsministern talar i jag-form lär vara ett uttryck för att besluten i allt högre grad tas av den politiska nivån. En brytpunkt för det nya förhållningssättet verkar ha varit beslutet att stoppa alkoholförsäljningen vid klockan 22. När informationen om det gick ut för någon vecka sedan beskrevs det som ett initiativ från regeringen. Och när statsminister Stefan Löfven (S) under måndagen meddelade att max åtta personer får samlas var retoriken politiskt färgad. Kort efter tillkännagivandet framkom i en radiointervju med Anders Tegnell att det helt och hållet var regeringens beslut att begränsa hur många som får samlas.
Vad det verkar är den rödgröna regeringen i färd med att omformulera den svenska strategin. Orsaken till det kan vara flera. En är att de rödgröna till slut gav vika för trycket från en del kultur- och idrottsintressen och tillät större publiker – något det nu lär finnas en stark vilja att släta över eftersom det inte dröjde länge förrän beslutet behövde omvärderas.
Det finns visserligen något gott i att regeringen alltmer tar det ansvar som faktiskt åligger den. Ingen annan instans har ansvaret eller mandatet att väga olika samhällsintressen mot varandra. Att ta in bredden av perspektiv från olika expertmyndigheter och samhällssfärer.
Samtidigt har den regering som nu tydligare kliver fram inte ett grundmurat folkligt stöd. Ingen svensk regering sedan Ola Ullstens (L) enpartiregering år 1979 har varit så svag som den Löfven leder nu. Och än svagare verkar den bli. Undersökningar visar att S har backat i väljaropinionen sedan uppgången i våras. I stödpartiet Liberalerna finns ett upprop. L-medlemmar kräver att partiet ska gå ut med att det vill ingå i en borgerlig regering efter valet.
Sverige möter pandemins andra våg med en historiskt svag regering, som behövde ett halvår för att frigöra sig från Folkhälsomyndighetens skugga. Regeringen Löfven är motsatsen till idén om att kristid kräver nationell samling.