Året 2014 läggs härmed till handlingarna. Det har varit ett politiskt turbulent år. Omvärlden har präglats av krig och ond bråd död - ebola, Islamiska Statens terror, och naturkatastrofer.
I allt elände har det funnits ljusglimtar. Påven har mjukat upp kyrkans inställning till homosexuella, fattigdomen i världen minskar och de största klimatbovarna har enats om utsläppsmål.
Sverige som land befinner sig, som vanligt är, i ett lugnt hörn av världen, även om det susat ett och annat ryskt stridsflyg vid våra gränser. Sverige hade 2014 plats 22 på listan över världens största ekonomier och hade fram tills Stefan Löfven utlyste nyval gott anseende på den internationella arenan tack vare sunda statsfinanser och fler i jobb tack vare arbetslinjen.
2014 var ett ”supervalår”, med val till både Europaparlament och riksdag, kommun och landsting. I Europaparlamentet i maj var de stora vinnarna ytterlighetspartierna FI, MP och SD. Reaktionerna från omvärlden lät inte vänta på sig. Svenskarna beskrevs i internationella medier som bortskämda och otacksamma.
Han som utnämnts till Europas bästa finansminister, Anders Borg (M), röstades bort den 14:e september. Ersättare blev Magdalena Andersson (S) som, i uppenbart syfte att få sin egen politik att framstå i bättre dager hävdade att ekonomin varit misskött.
Från den nya regeringen kom det därefter ut ogenomtänkta förslag från Rosenbad på löpande band. En tillväxtfientlig politik skulle börja föras. I tidskriften Fokus skrev författaren Thomas Engström: ”Väljarna påminns om partiets kvävande maktfullkomlighet och om dess unika, smått tsaristiska syn på landet de tycker sig ha ärvt.”
Konsekvenserna av valresultatet blev nog värre än vad både politiker och väljare hade väntat sig. När statsminister Löfven abrupt deklarerade extra val hade förhandlingskungen misslyckats så till den milda grad att det 45 minuter tidigare var Alliansens budget som vann bifall i riksdagen. Nu blev det alltså inget extra val, utan decemberöverenskommelsen, som innebär att Alliansen ska låta alla budgetar från den nya regeringen gå igenom fram till valet 2018 i from förhoppning att få motsvarande gentjänst i fyra år till 2022.
I historieböckerna blir förhoppningsvis 2015 året då ministären Löfven avgick för att den misslyckats och Sveriges riksdag blev den arena för debatt och beslut som den bör vara. Året då fokus låg på att fatta relevanta politiska beslut, om exempelvis ett starkare försvar och goda finanser som alternativ för politiskt PR-krig.
Istället för att fortsätta se på när de rödgröna fortsätter riva det som Alliansen byggt upp behöver politikerna ta ansvar och hålla sina ord, vad ska man annars ha dem till?