Sedan terrorsekten IS började få personer från bland annat Sverige att ansluta sig till krigen i Syrien och Irak har en skärpning av terrorlagarna efterfrågats. De existerande lagarna mot terrorism är långt ifrån tillräckliga för att kunna bemöta ett allt mer komplext terrorhot.
Tisdagen 21 maj skickade regeringen ett lagförslag om förbud mot samröre med terrororganisationer på remiss. Därtill föreslås en rad aktiviteter såsom införskaffande av vapen och rekrytering för att hjälpa terrorismen förbjudas. En tidigare version av lagförslaget fick i februari i år utstå svidande kritik från lagrådet vilket resulterade i att det drogs tillbaka.
Den tidigare versionen förbjöd såväl medlemskap i som samröre med terrororganisationer. Att förbjuda medlemskap ansåg dock lagrådet strida mot föreningsfriheten. Regeringens förhoppning att rådet skulle dela den kreativa tolkningen att föreningsfriheten bara skyddade lovlig verksamhet gick om intet.
Det finns ingen brist på jurister, varken på justitiedepartementet eller bland remissinstanserna. Att regeringen inte tidigare förstod att juristernas skydd av grundlagsstadgade rättigheter inte är pragmatiskt flexibelt är beklämmande. Indolens och juridisk fåfänga har tvingat ett redan långt försenat förslag till att åka ytterligare ett varv i remisskarusellen.
Lagförslaget som nu ligger på bordet saknar ett förbud mot medlemskap. Men den har fått en utökad definition av vad det innebär att ha samröre med terrororganisationer eller att bistå terrorism. Om förslaget inte skjuts i stöpet ännu en gång kommer lagändring träda i kraft den 1 januari 2020. Ett halvår efter vad som tidigare var planerat och långt efter att den skulle ha gjort som mest nytta.
Regeringen har släpat fötterna efter sig under flera års tid. Att inte kunna ta sig samman och lagstifta om ett så pass viktigt område talar om en bristande krisinsikt. Tillsammans med den ihållande trenden att Polisen och Försvarsmakten förvägras de resurser och lagrum som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter ger det intrycket att regeringen inte prioriterar rikets säkerhet.
Redan tidigt under förra mandatperioden var det uppenbart att regeringen behövde söka brett stöd för omfattande underrättelse- och polissatsningar för att bemöta det ökande terrorhotet. Om lagförslagen någon gång vinner laga kraft är det inte tack vare regeringen utan trots den. Önsketänkande formuleringar och nedprioritering av frågan har lämnat Sverige med en av Europas mest eftersatta lagstiftningar mot terrorism.
En stympad lag är bättre än inget. Men den kommer bara halvvägs. Att utredningen och lagförslagen rönt sådan kritik visar att arbetet inte är över.
Det vore inte orimligt att exkludera terrororganisationer från föreningsfriheten. Ett undantag för olovlig kårverksamhet finns redan i grundlagen. Ett liknande undantag borde utredas i den här frågan. Terrorhotet kommer inte försvinna i första taget. Därför får inte det långsiktiga behovet av adekvat lagstiftning glömmas bort.