Det – och det är det intressanta i sammanhanget – hade inte skolan heller något problem med. Politik, vare sig det var spontana diskussioner eller anordnade aktiviteter, betraktades inte, som jag minns det, som ett problem av skolan. Tvärtom värderades det, liksom all annan form av föreningsliv, högt.
Det fick till följd att det fanns ett frodigt föreningsliv på gymnasiet vid den här tiden. Med för- och nackdelar såklart. Men om något i en förening inte fungerade, gick till överdrift eller störde annan verksamhet på skolan blev man raskt inkallad till rektorn för en tillrättavisning. Man fick förstå att med frihet kommer ett ansvar.
Jo, det hände att det var jag som satt där och svettades. Inte bara för att jag eller mina vänner klantade till det ibland, utan för att jag hade ansvar och var aktiv i flera av föreningarna på skolan. I de allra flesta föreningar om man ska vara ärlig. Det gav viktigare lärdomar än spanskalektionerna jag sällan besökte.
Att bli inkallad till rektorn var en slags skola det med. Jag lärde mig att det var bättre att ursäkta sig, erkänna problem, ta ansvar och konstruktivt se till att problemet löstes än att slingra sig från ansvar. Jag lärde mig dessutom att om man bara tog det där ansvaret så gick det att kommunicera med vuxenvärlden till och med när något gått fel.
Men det var då det. Det var innan Sverigedemokraterna började växa och med dem paniken kring hur man skulle hindra dem från att komma till skolorna. Resultatet blev att alla partier fick svårare att komma dit. När man upplevde att odemokratiska krafter smugit sig in i demokratiska finrummen gällde det att skydda ungdomarna från demokratin i stort…
Framför allt var det en annan tid, innan gymnasiets ledning och politiker började prata om elevdemokrati. Och rensade ut allt som inte var hundra procent likvärdigt och demokratiskt enligt skolans doktrin. En förening som musicerade i ett källarhål slängdes ut för att den bara innehöll pojkar. Usch! Den kristna föreningen på skolan slängdes ut efter att den delat ut kanelbullar i ljusgården. Usch! Politiska ungdomsförbund på skolan? Usch! Så där fortsatte det. Eleverna skulle till varje pris skyddas mot allt som inte var demokratiskt perfekt. Vilket fick till följd att de demokratiska arenorna för eleverna försvann från skolan. Under många år hade skolan inte ens ett elevråd.
Jag tror varken skolans ledning eller politikerna förstod vad de sysslade med under den här repressiva perioden på gymnasiet. Jag tror inte de förstår det idag heller. Men sakta verkar vissa insikter sipprat in. Som att det låter ganska ihåligt att prata om elevdemokrati när det inte ens finns ett elevråd. Och i dagarna öppnade kommunstyrelsen upp för fler aktiviteter av politiska ungdomsförbund på skolan.
Det är för tidigt att dra några slutsatser. Och jag vet att det är för mycket att hoppas på. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att det tyder på att fler insikter ligger och lurar därute. Som att demokratiska principer är något man fostrar fram i praktiken, inte genom ytliga principer framtvingade från ovan. Att genuin pluralism förutsätter att man tolererar inslag man tycker mindre om. Och att ansvarstagande stimuleras genom frihet, konsekvenser och dialog, inte genom ett repressivt regelverk.