Det var en säker Jonas Sjöstedt som inledde Vänsterpartiets kongress i Örebro i helgen. Med den permanenta satsningen på tio miljarder kronor till kommunerna, avgiftsfria husläkarbesök för äldre och glasögonbidrag till barnfamiljer kan han visa att partiet haft ett reellt inflytande på den ekonomiska politiken.
Men i Sjöstedts viktigaste fråga om vinster i välfärden har han kammat hem noll. När Löfven inte släppte in honom i regeringen fick partiet som bekant ett tröstpris i form av en havererad välfärdsutredning. Frågan om vinster i välfärden är nu borta från den politiska dagordningen, vilket måste kännas som ett misslyckande för Sjöstedt.
Ett annat misslyckande ur gräsrötternas perspektiv är regeringens omläggning av migrationspolitiken. Både Göteborgs- och Skånedistriktet förde fram krav på att partiet skulle lämna budgetsamarbetet med regeringen om inte migrationspolitiken lättades. Det förslaget röstades dock ned av kongressen. Sjöstedt kan därför fortsätta att utöva inflytande på regeringen när det kommer till ekonomiska frågor och kliva in i oppositionsrollen när det kommer till den laddade flyktingfrågan. Detta trots att V accepterar en migrationspolitik som är i nivå med EU:s lägsta gränser.
Kongressen beslutade även att kravet på 30-timmars vecka ska bli en av partiets huvudfrågor. När partistyrelsen presenterade förslaget om sex timmars arbetsdag i december skulle förslaget finansieras genom att löntagarna avstod löneutrymme. Reformen skulle därmed i praktiken betalas av de grupper som vänstern identifierar som svagast i samhället: ensamstående, unga och utrikesfödda. Vilka lösningar som framöver kommer att presenteras för att komma runt detta återstår att se.
I övrigt står det klart att Vänsterpartiet ska fortsätta att motarbeta värdlandsavtalet med Nato och frihandelsavtalet mellan EU och USA. Vad som däremot ingav lite hopp var partistyrelsens förslag om att välja en mjukare linje i kärnkraftsfrågan. I valet mellan fortsatt användning av fossila bränslen och kärnkraft skulle partiet välja ”det klimatvänliga alternativet”, som det så pragmatiskt uttrycktes av styrelsen. Förslaget röstades snabbt ned av ombuden.
Nyvänstern skördade även en seger eftersom partiet nu skriver in nonsensbegreppet ”rasifierad” i partiprogrammet, och slår fast att den antirasistiska kampen ska kunna föras parallellt med kampen mot kapitalet och patriarkatet. Tyvärr blev det ingen ordentlig diskussion om riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V), som nu hotas av uteslutning och vars arbete mot hederskultur gjort verklig skillnad i kampen mot förtryck.
Givet att Sjöstedt hämtat hem politiska poäng till partiet kan det tyckas märkligt att det inte gett större utdelning i opinionen. Om man däremot ser till Sjöstedts strategi att försöka göra V till det nya Miljöpartiet klarnar bilden betydligt.