Hur kan riksdagen känna förtroende för en minister som inför ett riksdagsval sparkar en generaldirektör för att den har gjort vad regeringen har bett om? Det är märkligare att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har suttit kvar så här länge, än att Moderaterna nu har väckt frågan om misstroendeförklaring i riksdagen.
Utöver M har hittills Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna ställt sig bakom misstroendeförklaringen. Det räcker inte för att fälla ministern, och Vänsterpartiet har redan aviserat att partiet fortsatt har förtroende för Strandhäll. Därmed står hoppet till Centerpartiet.
Historien om hur C backade ur misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) i samband med regeringens hantering av skandalläckan i Transportstyrelsen gör sig påmind på nytt. C har tidigare varit starkt kritiskt till Strandhälls agerande och menat att det varit uppenbart att Ann-Marie Begler tvingades bort som generaldirektör för Försäkringskassan av taktiska skäl. Det insåg hela oppositionen, från höger till vänster. C gick dessutom till val på att återanställa Begler.
Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen har även ett behov av att i handling demonstrera sin påstådda tillhörighet i oppositionen. För omvärlden är det uppenbart att partiet hör hemma i regeringsunderlaget men C vill annorlunda. En vilja som förpliktigar.
Kanske är det konstitutionsutskottets, KU, granskning som spökar. Statsminister Stefan Löfven (S) gör sitt bästa för att etsa in bilden att det är oseriöst att väcka en misstroendeförklaring innan KU:s granskning är klar. Han gjorde samma sak efter Transportstyrelseskandalen. Centern verkar acceptera den inställningen. Problemet är att det är två väldigt olika verktyg.
KU ska granska om statsråden har agerat korrekt i teknisk bemärkelse, det vill säga om lagar och regler har följts. Det är ett viktigt arbete och i svåra frågor kan det självklart utgöra en bedömningsgrund för riksdagen om det finns en tveksamhet kring dess förtroende för en minister.
Regeringen i sin helhet och alla statsråd individuellt tjänstgör endast med riksdagens medgivande. Rikets högsta beslutande organ är den folkvalda riksdagen, inte regeringen. Saknar riksdagen förtroende för en minister kan den när som helst välja att entlediga vederbörande. Och det av vilket skäl som helst.
Det intressanta är inte huruvida det är rättvist eller om en regel av en viss tyngd har brutits. Strandhälls trollaktiga twittrande skulle vara tillräckligt om riksdagen var på det humöret. Det handlar blott och bart om att konstatera att riksdagen inte litar på en minister. Och i den frågan hade C bestämt sig redan före valet.
Antingen agerar Centerpartiet i enlighet med sin övertygelse eller så offrar partiet oppositionsrollen helt för att rädda ytterligare en socialdemokratisk minister som uppenbart har misskött sig. Det borde vara ett enkelt val.