Om några veckor kommer den statliga indelningskommittén att lägga fram det kontroversiella förslaget om att slå ihop dagens 21 län till sex storregioner. Även om det inte är avgjort om reformen kommer att bli verklighet, talar civilminister Ardalan Shekarabi (S) redan nu om att en ändring av kommunstrukturerna därefter står på tur i en intervju med Dagens Samhälle (19/5).
Lägligt nog har en rapport skriven av förre statssekreteraren Sören Häggroth (S) just presenterats. Den ger civilministern stöd i ambitionerna att slå ihop Sveriges kommuner till större enheter. Författaren menar att en lämplig minimigräns för en kommun borde ligga runt 30 0000 invånare. Syftet är bland annat att kunna erbjuda likvärdiga välfärdtjänster till kommuninvånarna, något som kommer bli en större utmaning desto äldre befolkningen blir. Att slå ihop mindre enheter till större med målet att vinna stordriftfördelar ter sig lockande för många politiker, men problemen är nog så stora med storregioner och nu idén om att slå ihop kommunerna.
I fallet med storregionerna menar förespråkarna att mycket skulle vinnas om länen blev större och alla verksamheter centraliserades, där en betydande del skulle kretsa kring sjukvården. Storregionerna skulle därmed i praktiken bli ett slags uppskalade landsting. Men landstingen har redan i dag problem med att administrera sjukvården. Nu senast visade en rapport från Svenskt Näringsliv att en viktig orsak till svensk akutsjukvårds usla produktivitet jämfört med våra nordiska grannar var landstingens iver att koncentrera all verksamhet till storsjukhus. Vad är det då som säger att saker skulle bli bättre med en ännu större centralisering i form av storregioner?
Dessutom fyller länsstyrelserna i våra län en viktig funktion som en storregion inte kan ersätta. Det är långt ifrån säkert att exempelvis Värmlands intressen skulle representeras lika väl om motsvarigheten till dagens landshövding satt i Göteborg. Risken att Värmland istället blir en bortglömd del av Sverige är inte obetydlig.
Frågan är vad kravet på en minimigräns för kommunerna på 30 000 invånare skulle få för effekt. Många kommuner skulle försvinna och det skulle onekligen leda till dragkamp mellan olika orter för att behålla existerande arbeten i den offentliga sektorn. Även här skulle avståndet mellan medborgarna från de styrande öka och politikerna få sämre överblick över de vardagsbeslut som kommuninvånarna måste leva med.
Ett mer konstruktivt förslag är att staten tar över kostnaderna för några av de verksamheter som kommunerna i dag står för. Äldrevård och lagen om stöd till funktionshindrade är typexempel på verksamheter som glesbefolkade kommuner har svårt att leverera. Det problemet skulle försvinna med statlig finansiering.
Regeringen måste sluta tro blint på centraliseringens och stordriftsfördelarnas påstådda fördelar. Det är ingen naturlag att Sverige ska vara en enhetsstat där allting sköts likadant överallt i lika stora kommuner och regioner.