Stora förändringar verkar vara att vänta i Västerviks näringslivspolitik, erfar ledarskribenten.
Även om skeendet är svårgreppat just nu och den organisatoriska målbilden är en smula otydlig, så ska man inte kritisera ett nytt styre för att vilja för mycket. De sitter där de sitter av en anledning och de har fått folkets mandat att leda. Och flera av partierna i det nya styret hade näringslivet som prioriterad fråga inför valet i fjol. Då ska man inte vara rädd för att förändra saker för att driva sin politik och uppnå sina mål.
Flera händelser den senaste tiden ger fragment till förändringarna. Utöver att en ny näringslivsstrategi nyligen tagits fram så har en utredning beställts om hur en stor del av näringslivsarbetet ska kunna tas hem från Västervik Framåt (VFAB) och förläggas i kommunens förvaltning. Det är främst arbetet inom tillväxt, företagsstöd och företagsservice som man tänker sig ta hem till kommunens enhet för arbete och kompetens, medan marknadsföring och besökstjänster ska fortsätta upphandlas.
Motiven som anges är att bli bättre på arbetet för att främja tillväxt, företagsklimat, kompetensförsörjning och företagsservice, och knyta dessa närmare kommunens arbete med arbetsmarknadsfrågor.
Det är inte nödvändigtvis fel att ta hem arbete från upphandlade områden, och näringsliv, kompetens och arbete är tätt knutna till varandra. Men det är inte automatiskt rätt heller. En kommunal förvaltning är inte nödvändigtvis effektivare än upphandlade tjänster hos företag. Att kommunen köper in näringslivstjänster är i kompetens- och effektivitetsperspektiv inte konstigare än att de köper in stolar istället för att tillverka dem själva.
Det finns dock allvarligare invändningar mot just VFAB, såsom att det offentliga uppdrag de utför inte faller under offentlighetsprincipen. Och att de ägs till största delen av en kommunkontrollerad stiftelse som gör att de fått för många roller som kan vara svåra att skilja på och som leder till olyckliga intressekonflikter. Ibland fungerar VFAB som en del av kommunen, ibland som en del av näringslivet, ibland som ett enskilt företag med egna privata intressen.
Att avsluta uppdragen till VFAB skulle förvisso lösa problemen, men en bättre lösning vore sannolikt att kommunen kapar de formella banden till bolaget, genom att Stiftelsen Västerviks Utvecklingscentrum säljer sitt innehav av VFAB så att företaget blir helägt av näringslivet. Men ett näringslivsarbete som sker under medborgarnas insyn, och med tydligare rollfördelning, vore hur som helst värdefullt.
Ett ytterligare uttalat motiv till förändringen är att hushålla med resurserna. Den största punkten i tilltänkta besparingar hos kommunstyrelsens förvaltning är just samordning av kompetens- och näringslivsarbetet inom kommunen och kommande upphandlingar. Uppenbart ser man möjligheter till att spara pengar på förändringen.
Samtidigt med dessa förändringar planeras att kommunstyrelsens utskott för näringslivsfrågor ska läggas ned och infogas i det nya arbetsutskottet. Och så slopar man arvodet för ordföranden i VUC (som ska arbeta för att främja näringslivets utveckling, bland annat genom det delägda företaget VFAB), ”då detta uppdrag bedöms ha minskat i omfattning”.
Sammantaget går det inte undvika att tolka det som att det sker en centralisering av näringslivsfrågorna, avseende såväl organisation som person. Det är inte nödvändigtvis av godo, då det riskerar att leda till maktkoncentration och att det avgörande skiljelinjen mellan de styrande och de verkställande löses upp.
Det är för tidigt att sia om effekterna. Men utvecklingen är hur som helst intressant att följa.