”Din ungdoms riddardikt du slutad kände”, skaldade Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén när institutionen jubilerade år 1886. Då talade han om förlusten av Finland år 1809 – men nu kan orden lika väl beskriva Akademiens senaste år.
Strålglansen har bleknat rejält. Avslöjandena kring den så kallade kulturprofilen, med nära band till institutionen, har förskräckt. Likaså har de interna processerna och de offentliga striderna mellan ledamöter fått många att häpna.
Sedan dess har dock ett betydande antal ledamöter lämnat sina stolar runt bordet. Nya rutiner har införts kring utnämningen av Nobelpriset i litteratur. Men ändå fortsätter gatloppet.
Svenska Akademin har blivit svensk offentlighets hackkyckling. Och det tillfället verkar en del utnyttja. Stockholms stad har meddelat (SvD 14/3) att det förmånliga hyresavtal som ska säkerställa Akademien ”evig nyttjanderätt” till andra våningen i Börshuset i Gamla stan ska omförhandlas. Och att kräva ett antal miljoner mer i hyra årligen tycker bostads- och fastighetsborgarrådet Dennis Wedin (M) att man kan se ”som en del av stegen mot modernisering som Akademien tar just nu.”
Men hur försämrade ekonomiska förutsättningar underlättar i det svåra läget förblir en gåta. Uppenbarligen ser inte staden värdet av det litteraturkluster som Akademien och Nobelpriset i litteratur ger Stockholm. Det som många andra kommuner skulle göra mycket för att få tar huvudstaden för givet.
Det är också anmärkningsvärt att Stockholms stad vill bryta ett ingånget avtal. Men då ena parten inte ensidigt kan bryta avtalet bör Akademien ta frågan till domstol.
Ett annat av Akademiens avtal som har kritiserats med skandalrubriker är statliga Bolagsverkets avgift för att använda Post- och Inrikes Tidningar, som Svenska Akademien äger. Att det finns lagar som reglerar ersättningsfrågan har inte getts samma uppmärksamhet.
Hela situationen säger kanske främst två saker. Dels att det svenska debattklimatet är sådant att brännmärkta är fria att jaga. Dels att institutionerna befinner sig i en kris.
De omfattande försöken till genomskådande av de gamla institutionerna bryter ner dem långsamt. Självklart krävs det en granskning, som av allting annat. Men i dag verkar det ha blivit en sport att montera ned gamla auktoriteter. Och problemet med det är, som Håkan Boström uppmärksammar på ledarplats i Göteborgs-Posten (17/3), att samhället bärs upp av institutioner som skapar värden bortom det individuella. Vi vill exempelvis tala med en polis, träffa en läkare eller sjuksköterska. Det vill säga en representant som ikläder sig en roll, snarare än en särskild individ. Auktoriteterna gör det möjligt för oss att navigera i en rörig värld.
Svenska Akademien – som alla institutioner – skapar värden som är större än individen. Och enskilda individers handlingar bör inte heller tillskrivas hela institutionen. Det är som Johan Ludvig Runeberg skriver i Fänrik Ståls sägner: ”Må ingen rodna för hans skam, den drabbe honom blott.”