Efter Mona Sahlin och Håkan Juholt var Stefan Löfven en lyckoträff. Berättelsen om hur han motvilligt låter sig övertalas att ta sig an uppgiften skildras i Lena Hennel och Lova Olssons bok ”Humlan som flyger” och passar perfekt in i det socialdemokratiska idealet om hur en ledare ska rekryteras. Lång rörelsebakgrund och ingen vilja till egen makt.
Under Stefan Löfven konsoliderades Socialdemokraterna. Partiet fick inte en tydlig riktning men det återfick en mittpunkt och en känsla av kontinuitet. I opinionen har det stabiliserats på strax under 25 procent. Det är godkänt för ett socialdemokratiskt parti i Europa på 2020-talet, och i linje med hur systerpartierna i Norden presterar.
Ett viktigt argument för Löfven då han valdes var hans förhandlingsvana från facket. Och nog har han visat att han är en förhandlare som kan läsa motparter och spela spelet. Han har under två mandatperioder lyckats att rädda regeringsmakten till S, trots att det egentligen har funnits en icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
Detta lyckades han med genom att splittra alliansen. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv kan det efter Reinfeldtåren knappast ha funnits ett viktigare mål. Erfarenheten säger att borgerlig enhet ger borgerlig regering. Borgerlig splittring ger socialdemokratisk regering. Idag är alliansen borta vilket ger S en ljus framtid.
Löfven lyckades dessutom knyta Centerpartiet till Socialdemokraterna. Relationerna mellan C och S är tillbaka på samma goda nivåer som under 90-talet. Samarbetet med C borgar för att Stefan Löfven hade kunnat sitta kvar en tredje period om han hade önskat.
Men vad som mer än något annat visar på Stefan Löfvens styrka som ledare är att han kan lämna över ledarskapet under trygga interna omständigheter. I Magdalena Andersson finns en efterträdare som har tillåtits växa in i rollen. Hon var inte den enda som hade kunnat komma i fråga. Bakom Löfven finns ett helt lag yngre S-politiker som är eller snart kan vara redo att axla ledarskapet. Det kan sättas i kontrast till hur S mådde när Göran Persson lämnade valnatten 2006. Stefan Löfven har tillåtit medarbetare att växa i sina roller. Han har inte sett konkurrenter i sina partivänner och inte utsatt de egna för några maktlekar.
Hur Stefan Löfven skött arbetslösheten, brottsligheten, segregationen, försvaret, energipolitiken och pandemihanteringen är en annan historia. Men det avspeglar det faktum att Stefan Löfven från första början aldrig såg det som sin roll att styra Sverige. Han accepterade uppdraget att rädda partiet och det lyckades han med.