Politiker talar sig gärna varma om utveckling, entreprenörer och innovationer. Detta både för att de i sig är positiva och för att det som politiker i regeringsställning är ett lätt sätt att plocka poäng på andras arbete.
Statsminister Stefan Löfven (S) anklagades tidigt för att vara tillväxtfientlig. Som svar lanserade han regeringens innovationsråd. Däri ingår representation från IF Metall, vilket tyder på att rådet är mer av en kosmetisk produkt än något som faktiskt ska leda till att konkurrens- och innovationskraft ökar.
Även regeringens övriga agerande skvallrar om att innovationskraften inte är prioriterad i praktiken. Regeringen har på kort tid meddelat att den ska utreda såväl behovet av lagändringar i taxibranschen – en reaktion på samåkningstjänsten Uberpop (Uber) – som olika möjligheter att reglera så kallad crowdfunding, en sorts gräsrotsfinansiering.
Detta behöver inte vara negativt. Uber förmedlar uppdragen till privatpersoner som vill transportera andra. Uber tar 20 procent av kostnaden, resten går till föraren. När Ekot gjorde en, förvisso liten, stickprovskontroll visade det sig att tre av tio Uberförare inte betalade skatt.
Att skaffa sig sidoinkomster är alldeles utmärkt, men de ska beskattas. Att det är förarna själva som ansvarar för att betala in sin skatt bör till exempel inte hindra att förmedlingsföretag som Uber tvingas delge Skatteverket hur mycket de har betalar ut och till vilka. Detta problem borde alltså kunna lösas utan att sätta hinder i vägen för nya tjänster och affärsmodeller.
Infrastrukturminister Anna Johansson (S) menar att taxibranschen ”visar tecken på att vara drabbad av ojust konkurrens”, vilket skvallrar om att man främst är ute efter att taximarknaden inte ska förändras. Oavsett detta hade regeringen tjänat på att avvakta EU-domstolen som ombetts av en spansk domare att avgöra om Uber ska betraktas som en taxiverksamhet eller en samåkningsförmedling.
Regeringens motiv för att skapa särskilda regler för crowdfunding är mer oklara. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) säger till SvD (29/7) att regeringen måste förbereda sig på att hantera situationer där företag går i konkurs och människor inte får tillbaka pengar de har lånat ut. Varför befintliga regler inte skulle klara av att hantera detta framgår inte.
Bolund säger att regeringen ska ”reglera detta på ett sätt så att marknaden fortsätter att växa”. Problemet är bara att det tenderar att fungera tvärtom. Ju mer staten lägger sig i en marknad, desto sämre går det för den. Det svenska jordbruket är ett bra exempel. Kvalitetsmässigt är det i världsklass, men regler och skatter gör att branschen ständigt går på knäna.
Om vi ska kunna leva upp till de storslagna visionerna av ett föregångarland, ett modernt kunskapssamhälle i utvecklingens framkant, varför ska vi använda staten för att skydda gamla affärsmodeller från nya? Regler ska följas men behöver också göra nya former av företagande möjligt och inte inriktas på att bevara det som redan är.