Socialantropologen Marcel Mauss skrev klassikern Gåvan 1923. Han menade att en gåva aldrig kunde vara fri för givare eller mottagare. Alla gåvor bär på en mening och gåvor kräver i regel reciprocitet – att de återgäldas. I ett samhälle har var och en ett ansvar att ge, men också att ta emot, samt att återgälda gåvan. Gåvorna genererar och förstärker sociala relationer. Den som bryter mot traditionen genom att inte ta emot en gåva förnekar också relationen. Och att inte återgälda en gåva gör att man tappar i social status.
Gåvan är på så vis enligt Mauss inte bara en ekonomisk transaktion och inte bara en altruistisk handling. Det är en meningsbärande praxis som bidrar till att hålla ihop samhället och reproducera kulturen.
Det är inte svårt att se att Mauss teori har sina poänger än idag, när man betraktar vårt utbyte av julklappar. Den som får en klapp av en släkting, som man själv inte har gett något till, blir snabbt obekväm. Det ömsesidiga givandet måste ofta struktureras upp på förhand. Även barnen lär sig snabbt och granen fylls av teckningar och pyssel som motgåvor.
Det är dock inte bara de närmaste som vi ger till i juletid. Omtanken om de som har det tufft resulterar inför julen i en flora av enskilda initiativ. Lokalt har det bland annat resulterat i tak över huvudet och omsorg över de som saknar bostad, samt insamling av julklappar till familjer som har svårt att bekosta det själva.
Det ideella givandet kan synas motsäga Mauss, som främst studerade gåvor i små traditionella samhällen, där givare och mottagare alltid har en personlig relation. Men med en välvillig tolkning av Mauss teori, så skulle den kunna inkludera även det indirekta givandet, där det finns en privat eller ideell mellanhand mellan givare och mottagare. Även i dessa fall kan man tänka sig att gåvorna förstärker vissa drag i relationen och kanske den sociala hierarkin, mellan givare och mottagare, när givandet inte är ömsesidigt.
Men framför allt har även de ideella gåvorna en stark symbolisk betydelse. Och förstärker inte bara givarens status utan också kulturella värderingar såsom att vi tar hand om varandra. Och att alla är värda en god jul.
Gåvorna till ideella organisationer i Sverige uppgår till tiotals miljarder varje år och ökar över tid. Dessutom finns oräkneliga privata initiativ som omfördelar värden dit de behövs som mest.
Det tuffa ekonomiska läget synes inte ha begränsat svenskarnas vilja att bidra. Lokalt, nationell och internationellt pågår givandet hela tiden. Mängder med initiativ, många med effektiva resultat, sker med Ukraina som mottagare. Det samlas in förnödenheter till civilbefolkningen, militär utrustning, pengar och ambulanser som sedan transporteras dit de behövs.
Civila organisationer och privata initiativ har avsevärt bättre förmåga än staten att snabbt anpassa insamlingar till behov som uppstår. Och framför allt sker dessa omfördelningar på ett för givaren meningsfullt sätt. Det här är egentligen det mest naturliga givandet, utifrån hur vi människor fungerar, inte statlig omfördelning.
Staten har dock av tradition sett med misstänksamhet på enskildas givande. Och försöker minska konkurrensen från den privata resursfördelningen med skatter och andra hindrande regelverk.
Julen och Marcel Mauss påminner oss om att staten inte har ensamrätt på resursfördelning och omtanke. Och att samhället alltid är större än staten.