Det menar Elisabeth Näsman, professor i sociologi vid Uppsala universitet (UNT 17/2). Barn lämnas utan nödvändig hjälp eftersom dagens LVU, lagen om vård av unga, prioriterar frivillighet och föräldrarnas rättigheter till sina barn. Mellanåtgärder måste införas som balanserar barnets behov av skydd med friheten från tvångsomhändertagande.
Enligt Näsman finns två huvudsakliga problem med dagens vårdsystem. Dels läggs för stor vikt vid föräldrarnas perspektiv trots att barnets bästa ska vara vägledande för alla beslut i barnavårdsärenden. Dels är de enda tvångsåtgärder som finns mycket hårda, och har därför höga krav för att få verkställas. Tyvärr är det inte ovanligt med barn som far illa på grund av en socialtjänst med för svaga åtgärder.
I Norrköping hittades en treårig flicka död 30 januari (SVT 6/2). Hon hade då lämnats tillbaka till sina föräldrar efter en tid i fosterhem. Föräldrarna hade en historia av drogmissbruk och psykisk ohälsa som ännu inte ansågs vara över. Ändå bedömde kammarrätten att en återförening inte medförde någon risk för barnets hälsa. Att en allvarlig sådan risk föreligger är nämligen vad som krävs för tvångsomhändertagande i LVU.
Att kraven är för strikta visas ännu tydligare av att en sexårig flicka i Enköping nästan dog 2017 när hennes styvfar tvingade henne att ligga i kallt vatten (UNT 17/2). Socialnämnden hade tidigare inte ansett sig ha tillräckliga bevis för ett omhändertagande enligt LVU. Detta bekräftades senare av Justitieombudsmannens granskning som fann att inga fel hade begåtts.
Barn som far illa kan även utveckla egna problem, så som psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet, om de inte omhändertas, enligt Näsman. Det understryker vikten av att agera i tid och med åtgärder som fungerar.
Självklart ska det vara svårt att skilja barn från sina föräldrar. Så omfattande ingrepp i privatlivet och den personliga integriteten ska politiken i allmänhet undvika. Problemet är att de enda tvångsåtgärder vi har är så extrema. Vi bör därför införa någon form av mildare tvång.
Liknande problem fanns tidigare inom den psykiatriska tvångsvården. För att lösa dem infördes 2008 öppen psykiatrisk tvångsvård som innebär att patienter är skyldiga att genomgå behandling utanför den slutna vården. Om behandlingen inte följs kan patienten åter omhändertas för sluten vård.
Ett liknande system skulle kunna fungera väl för barn som far illa. Socialtjänsten borde kunna villkora föräldrarna eller barnet i vardagslivet, för att undvika omhändertagande. Till exempel kan villkor vara att barnen ska vara i skolan, att föräldrarna måste göra drogtester eller att läkare får kontrollera för spår av våld.
Att barnen inte skiljs från sina föräldrar mildrar intrånget samtidigt som nödvändiga åtgärder ändå kan sättas in. Vi kan inte tillåta att barn fastnar i glappet mellan frivillig vård och tvångsomhändertagande.