I en intervju med TT (17/5) målar en före detta gängkriminell man en dyster bild – ”om gatan var min skola, var mitt första fängelsestraff som universitetet”.
Fängelser som blir en miljö där fortsatt kriminalitet främjas är ett allvarligt problem, som stora delar av det offentliga dessvärre tycks acceptera. I stället för att lösa problemet förespråkar många fortsatta straffrabatter för unga.
Flera remissinstanser, bland annat Kriminalvården, kritiserade utredningsförslaget om slopad straffrabatt just med argumentet att längre fängelsestraff riskerar att öka återfallsrisken för unga. Det låter onekligen som att fängelser av naturen är en plats där kriminalitet rotas. Men det finns sätt att motarbeta problemet, i stället för att låta vuxna brottslingar slippa undan fullt straffansvar.
En viktig metod som Kriminalvården själv framhäver är placeringen av dömda brottslingar för att bryta destruktiva sociala kontakter. En god placering minskar risken att en person utvidgar sitt kriminella nätverk, och i stället blir mottaglig för den hjälp som erbjuds för att leva ett liv på rätt sida lagen.
I det arbetet är tillräckliga resurser avgörande. För att omplacera personer behövs nog med platser på landets anstalter. Och för att kunna upptäcka och hantera riskfyllt beteende krävs tillräckligt med personal. Dessvärre har regeringen under flera år lämnat Kriminalvården utanför när satsningar har gjorts på polis och rättsväsende.
Att regeringen sent omsider insåg sitt misstag och förra året började satsa på Kriminalvårdens verksamhet gör liten skillnad för det eftersatta underhållet av fängelserna. Utbyggnader planeras på flera anstalter, såsom Tidaholm, Västervik och Skänninge i Östergötland. Men beläggningen på landets fängelser beräknas inte ligga i nivå med antalet ordinarie platser förrän 2029.
Överbelagda anstalter, där vissa måste dela rum med varandra, är allt annat än optimala förhållanden för att Kriminalvården ska kunna hjälpa till att bryta den djupt rotade kriminella livsstilen hos många unga brottslingar.
Kriminalvården försöker göra det bästa av resurserna och prioritera färre och större fängelser framför många mindre. Men då blir alternativen också mer begränsade när personer behöver omplaceras.
Det optimala vore att vända utvecklingen och ha fler mindre anstalter. Helst ska staten också äga fastigheterna, för att undvika sådana tvister med fastighetsägaren som till exempel har lett till att anstalten Kolmården utanför Norrköping ska avvecklas.
Det är ett problem att många unga stärker sin kriminella livsstil under fängelsetiden. Men problemet måste lösas, inte undvikas genom fortsatta straffrabatter till unga vuxna.