Årets mest kontroversiella prisutdelning är åter på tapeten – Leninpriset, som delas ut av Jan Myrdalsällskapet. Mottagaren är en konstnär som ”verkat i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska anda” och årets pristagare är ingen mindre än artisten och salongsbolsjeviken Michael Wiehe.
Själva namnet är hämtat från det årliga kulturpris som delades ut av Sovjetunionen till medborgare vars insatser oljade propagandamaskineriet – även om sällskapet förnekar saken och i stället hänvisar till den sovjetiske revolutionärens fredspris.
Att sällskapet delar ut sitt pris finns förstås inget att invända emot. Det intressanta är emellertid den förlåtande inställning till totalitära ideologier som blottas inom den svenska offentligheten. För i vilket annat nordeuropeiskt land kan en prominent författare likt Jan Guillou – 2014 års Leninpristagare – mottaga ett pris, namngivet efter en av det föregående seklets främsta folkmördare, med blott en axelryckning? Och i vilket annat land kan en erfaren skådespelare likt Sven Wollter försvara sovjetstalinismen i rikstelevisionen utan att förlora sin folkliga mysfaktor, så som nyligen skedde i SVT:s ”Min Sanning”.
Svaret är sannolikt att ett land som förskonades från 1900-talets krig och terrorideologier, också kan tillåta sig en, inom kultureliten, romantiserande och en, folkligt, likgiltig relation till socialismens konsekvenser. Kommunismens drygt 100 miljoner dödsoffer blir i ett land utan erfarenhet bara en siffra utan verklig mening. Inte helt och hållet obegripligt, men oroande inför den dag då det fysiska minnet av marxismens och nazismens eldhärjningar dött ut på kontinenten.
Samtidigt går det att bevittna prisutdelningen som en marxismens likvaka, så som statsvetaren Andreas Johansson Heinö träffsäkert beskrivit saken. Priset blir ett slags åminnelse över den liberalkonservativa samhällsordningens förkrossande seger över världskommunismen. Marxism-leninismen är stendöd som politisk kraft och än så länge syns inte någon tillstymmelse av dess återuppståndelse.
Därför finns också skäl för kommunismens talrika motståndare att högtidlighålla Leninpriset, även om det inte riktigt var herr Myrdals avsikt.