Utpekade områden är för stora och bygglovsgivningen är för strikt i förhållande till programmet för att utveckling ska kunna ske i landsbygden. Det faktum att utspelet kommer från kärnan av kommunens styre bådar för att frågan om balansen mellan kulturmiljö och landsbygdsutveckling lever och kommer tas på allvar.
Ett glädjande utspel helt enkelt. Och mer skulle det komma. Strax därefter meddelar kommunalrådet och kommunstyrelsen att man drar i den kommunala handbromsen avseende vindkraftsutbyggnaden. Vindbruksplanen är föråldrad och ska revideras. Och inga nya projekt ska släppas fram av kommunen innan revideringen är klar. Det skulle inte innebära något långsiktigt totalstopp för ny vindkraft i kommunen, men det kommer sannolikt att innebära en större varsamhet och en tydligare dialog och hänsyn till de boende.
Dessa två förändringar innebär att styrande politiker lyssnat på kritik och justerat sin hållning. Inget omöjligt eller ens ovanligt, såklart, för folkvalda att göra. Men tyvärr händer det lite för sällan på partinivå då mandatperiodens frågor alltför ofta görs upp redan första veckorna eller månaderna efter valet. Dessa två positionsförändringar visar på tjusningen med minoritetsstyren, vilka har ett inbyggt incitament till dialog och anpassning.
Som grädde på moset kom nyheten att budgetmajoriteten skrotar enprocentaren. Detta budgettrick är ett väl bekvämt politiskt krav på tjänstemännen att ”effektivisera” verksamheten, genom att dra ned de generella anslagen med en procent per år och lägga samma pengar på särskilda politiska satsningar.
Men den glädjen blev kortvarig. I budgeten finns nämligen enprocentaren kvar, precis som innan. Förvaltningarna får en generell sänkning av budgetutrymmet med en procent per år de närmaste åren. Det har bara bytt namn. Från ”effektivisering” till ”ramjustering”. I övrigt är allt detsamma.
Kommunalrådet har i skrivande stund försökt förklara hur det hela hänger ihop. Han har inte lyckats, om man uttrycker sig försiktigt. Eftersom ”ramjusteringen” inte närmare beskrivs i budgetdokumentet blir det hela ännu mer obegripligt. Det är verkligen att ta med ena handen och ge med den andra, redan i budgetdokumentet. Så länge styret låtsades att det ledde till effektiviseringar så kunde de låtsas att det var olika pengar det handlade om. Det kan de inte göra nu. Nu blir budgeten ett surrealistiskt dokument där man gör ”satsningar” på saker och budgeterar för dem och på sista raden drar in pengar utan att motivera eller närmare definiera varför.
Varför gör styret så här? Trodde de verkligen att de kunde komma undan med att påstå att de avslutat effektiviseringsuppdraget? Är de verkligen så cyniska att de offrar politisk trovärdighet och allmän hederlighet genom en lek med ord? Kanske.
En väldigt mycket mer välvillig tolkning, möjligen överdrivet välvillig, är att det finns krafter inom budgetmajoriteten som faktiskt vill avsluta effektiviseringsuppdraget på riktigt. Men att oenighet råder inom majoriteten, och den budget vi ser nu är någon slags märklig kompromiss på väg dit. Det är inte omöjligt. Och skulle i denna välvilliga tolkning då vara ett utslag av minoritetsstyrets demokratiska fördelar.
Men styret har mycket kvar att förklara innan det ska framstå som sannolikt. Och de har mycket kvar att förklara för att budgeten överhuvudtaget ska vara begriplig.