Efter varje opinionsundersökning som presenteras upprepas mönstret. De partier som har gått fram ropar glatt att de är enormt duktiga och de partier som har backat förklarar grötmyndigt att opinionen alltid svänger och att det bara är en mätning. Över tid fördelas rollerna ganska jämnt över partierna utom möjligen för Sverigedemokraternas del som har gått stadigt framåt i flera års tid.
Statistiska centralbyråns senaste opinionsundersökning har fått större uppmärksamhet än den är värd. Bortfallsfrekvensen var hela 43,9 procent vilket skapar stora svårigheter för kompensationsmodellerna.
Även om ingen enskild opinionsmätning är de, är trenden de visar på värd att ta på mycket stort allvar. Endast SD torde kunna betrakta sig som nöjda. Enligt SCB har partiets väljarstöd ökat med nästan en tredjedel sedan valet 2014 och ligger nu på 17,5 procent. Det ligger ändå under genomsnittet för SD i opinionsundersökningarna.
Socialdemokraternas taktik att dels försöka genomföra en ordentlig vänstervridning, dels fortsätta att försöka fästa naziststämpeln på SD har uppenbarligen inte haft den effekt partiet hoppats på. Väljarna är inte imponerade. Hållningen mot SD beror sannolikt på mätningar som visar att väljarna som har gått från S till SD inte kommer att återvända, lämnar de SD blir det för att gå till ett annat parti. Detta har lett till Socialdemokraternas Janusförhållande till SD där retoriken har skruvats upp ytterligare samtidigt som den faktiskt förda politiken på migrationsområdet har närmat sig SD:s. Det har onekligen skapat en diskrepans som inte resonerar med alla väljare. Därtill gör den allmänna vänstervridningen det svårare för S att behålla mittenväljarna.
Moderaterna har pekats ut som opinionens stora förlorare. Det är inte en orimlig beskrivning. Partiet brottas alltjämt med en allvarlig förtroendebrist på flera politikområden och det kommer att ta ett bra tag att övertyga väljarna om att den nya politiken är allvarligt menad. Det gäller alltifrån migrationen till försvaret. Därtill har Anna Kinberg Batra misslyckats med att knyta an till väljarna i någon väsentlig utsträckning.
Trots en sällsynt svag regering har Moderaterna inte lyckats i oppositionsrollen. Att med ena handen spela självsäker och tala om hur skadlig regeringens politik är, samtidigt som man med den andra handen vägrar göra något åt den har inte uppskattats av väljarna. Undersökningar visar att M har goda möjligheter att vinna väljare från SD. Det lär dock inte ske i någon väsentlig utsträckning så längre partiet envisas med att kalla SD rasistiskt. M:s strateger anser sig säkert göra en viktig åtskillnad mellan parti och väljare, men väldigt lite talar för att väljarna gör samma petimäterbedömning.
Såväl S som M verkar försöka överleva på att motståndaren är så pass dålig. Att inte klara att ena på allvar försöka ta väljare från SD duger dock inte för den som vill vinna val. Det är hög tid att skärpa sig.