Världen är något av en murken rövarkula i jämförelse med Sverige. Åtminstone om man talar om ekonomi och jämför med länderna på kontinenten. Dagens industri har låtit göra just det och deras granskning visar att det knappast finns stöd för oppositionens anklagelser om att regeringen bedriver en ansvarslös ekonomisk politik (DI 26/8).
Slutsatsen drar de efter att ha mätt sex parametrar som ligger till grund för den ekonomiska politiken och sedan ställt resultaten mot de övriga länderna i euroområdet. Mycket riktigt visar DI att Sverige lyckats anmärkningsvärt bra i förhållande till resten av Europa. Trots den värsta ekonomiska krisen i modern tid, är den svenska BNP-tillväxten betydligt högre än på kontinenten. H ö gre är även sysselsättningen och arbetslösheten lägre än bland jämförbara länder. Detta samtidigt som statsskulden minskat och klimatet för företagande förbättrats. Människor har det bättre i skrivande stund än före krisen – en unik situation som tidningen kallar för ekonomisk utklassning.
Om man även betänker att ECFR (Europeiska Rådet för Utrikesrelationer) korat svensk utrikespolitik som den fjärde mest tongivande i EU, är det knappast orimligt att tala om, en förvisso liten men faktisk, svensk guldålder under de två senaste mandatperioderna. Frågan är bara hur länge de goda åren varar?
Samtidigt som svensk ekonomi hyllas befinner sig den franska i kaos. President François Hollande har i dagarna tvingats ombilda sin regering för tredje gången på två år. Orsaken är splittringar inom hans socialistparti. Hollandes mål är att spara hela 460 miljarder kronor i statsbudgeten, efter de senaste årens expansion av offentlig sektor. Han har även tvingats göra avkall på en mängd tillväxthämmande skattehöjningar, som varit en viktig del i presidentens korståg mot storkapitalet. Bland annat bolagsskatten, som nu sänks.
Den nya given har dock stött på öppet motstånd av partiets vänsterfalang. Oppositionen har letts av partikamraten och tillika landets ekonomiminister Arnaud Montebourg, som menar att presidenten med sina nya besparingskrav visar att han lyder under Tyskland. Föga förvånande är Montebourg en av de ministrar som nu sparkas, i ett desperat försök att stoppa blödningen från det sår som utgör den franska ekonomin.
Sverige riskerar stå inför liknande problem vid ett eventuellt regeringsskifte. Stefan Löfven (S) är likt Hollande en svag partiledare som knappt kan kontrollera vänsterfalangerna inom det egna partiet. Han har dessutom byggt valrörelsen på en svavelosande retorik som kommer att kräva socialdemokratiska eftergifter till kamraterna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Vad vänsterns politiska program gör för ekonomin ser vi inte minst i Frankrike. Löfven kommer därför inte lyckas med en samhällsförändring som leder till något annat än det sämre, även det i likhet med Hollande. Socialisterna har som en konsekvens av sina oinfriade löften också backat kraftigt i det franska kommun- och Europaparlamentsvalet, där Nationella frontens Marine Le Pen istället kapitaliserat på det växande missnöjet.
Därför är det knappast konstigt att Jimmie Åkesson (SD) helst ser en rödgrön minoritetsregering efter valet i september (SvD 26/8).
Det mesta talar alltså för att en röst på Sveriges Hollande innebär slutet på den svenska guldåldern.