Många gånger rör det sig om personliga kopplingar till länder som utgör säkerhetshot. Exempelvis att den sökande har dubbla medborgarskap, har en utländsk partner, har bott långa perioder utomlands eller ofta besöker landet i fråga. Eftersom det är så pass privata förhållanden är det i viss mån förståeligt att myndigheter inte vill ifrågasätta dem. I många fall kan inte den sökande göra något åt kopplingen, till exempel att ha bott utomlands tidigare. Eller åtminstone inte utan stora uppoffringar, som att avsäga sig medborgarskap eller avsluta en kärleksrelation.
Det kan upplevas orättvist att behandlas annorlunda, men det betyder inte att det är fel. Som Säkerhetspolisens presstalesperson Karin Lutz påpekar, är det en mycket vanlig taktik för främmande makt att utnyttja personkopplingar. Medborgare i hotfulla länder såsom Ryssland, Kina och Iran kan pressas genom bland annat hot mot dem eller deras familjer.
Att då tillåta personer med sådana kopplingar till främmande makt att arbeta på känsliga poster inom våra myndigheter, innebär en säkerhetsrisk. Därför har Säkerhetspolisen föreslagit tydligare riktlinjer så att det inte ska bli upp till den enskilde rekryteraren att göra en bedömning. I stället bör myndigheterna hellre fälla än fria om det framkommer oklarheter under säkerhetsprövningen.
Självklart kan det drabba personer utan ont uppsåt, men vi kan inte tumma på rikets säkerhet. I flera år har underrättelsehotet mot Sverige ökat. Främmande makt agerar alltmer aggressivt på svenskt territorium, bland annat för att komma över känsliga uppgifter. Förra året dömdes till exempel en konsult som arbetat på Volvo Cars och Scania för att ha sålt uppgifter till Ryssland.
Ändå har säkerhetsarbetet vid svenska myndigheter legat efter, vilket Säkerhetspolisen har varnat för i flera år. Framför allt saknas ett övergripande säkerhetstänk där chefer och anställda aktivt överväger vilka risker som uppstår och hur de kan motverkas. Även uppgifter som inte i sig är hemliga kan hjälpa främmande makt, då de ger en bättre helhetsbild av hur verksamheten fungerar. Att rekryterare är ovilliga att underkänna säkerhetsprövningar är bara det senaste exemplet på en naiv myndighetskultur.
Säkerhetspolisens förslag på skärpta föreskrifter är nu ute på remiss. Att inte godkänna dem vore rent oansvarigt i dagens säkerhetspolitiska läge. Men förhoppningsvis kan det också tjäna som en startpunkt för ett mer utvecklat säkerhetsarbete inom statsförvaltningen i stort, liksom hos kommuner och regioner. Särskilt med en ny regering finns alla möjligheter att äntligen ta rikets säkerhet på allvar.