Att kunna välja exempelvis vilken läkare man går till är en självklarhet i ett civiliserat samhälle. Att öppna upp välfärdssystemen för privata utövare och öka medborgarnas makt att själva välja utövare var en av alliansregeringens allra största bedrifter. Det är så självklara inslag att det märkliga inte är att reformerna genomfördes, utan att vi en gång i tiden inte hade dessa möjligheter.
Baksidan av myntet var att det inte samtidigt infördes tillräckliga system för kontroll och utvärdering. De borgerliga vann valet 2006 bland annat för deras tydlighet i fråga om att incitamentsstrukturer vad gäller till exempel sjukskrivningar spelar roll. Förmodligen fanns insikten då Alliansen införde bidragsbrottslagen, en lagstiftning som dock inte är ämnad för oseriösa utövare. Det är också värt att notera att de tre rödgröna partierna röstade emot lagen.
Nu har dock de rödgröna svängt och regeringen ska tillsätta en utredning för att få bukt med problemet med systematiska bedrägerier i välfärdssystemen. Justitieminister Morgan Johansson (S) skriver i en debattartikel i Dagens nyheter (24/9) att ”syftet är att identifiera risker i våra skattefinansierade välfärdssystem och föreslå åtgärder för att motverka att bidrag och förmåner hamnar i händerna på kriminella”.
Så långt är allt väl. Det behöver göras och Alliansen gjorde det inte. Utredningens uppdrag ska bli att kartlägga situationen för att uppskatta brottsligheten omfattning och eventuella internationella kopplingar samt att föreslå åtgärder för att komma till rätta med problemen.
En åtgärd som ska övervägas är centraliserade utbetalningar. I Sverige sker utbetalningar av många olika myndigheter. Delar av problemet skulle möjligen kunna undvikas om utbetalningarna samordnades. Även de utbetalande myndigheternas rutiner och möjligheten till informationsutbyte ska utredas. Det skulle i vilket fall sannolikt ge en bättre överblick.
Problemet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet, ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och LO, har visat sig villiga att genomdriva en rejäl vänstersväng på valfrihetsområdet. Även om Johansson skriver att ”det handlar i grunden om att skapa bra förutsättningar för så väl välfärden som för seriösa aktörer” är det svårt att lita på att avsikten är att enbart försvåra för de oseriösa aktörerna.
Civilminister Ardalan Shekarabi sitter samtidigt och utreder möjligheter att sätta upp nya hinder för de seriösa och välfungerande välfärdsföretagen. Johansson slår dessutom an en opåkallat hård ton i sin artikel. Han skriver att exemplen på hur falska företag och brottslingar utnyttjar systemen är ”otaliga”. Det är en imponerande överdrift. Det är ett reellt problem och det behöver tas itu med. Men om fuskarna är otaliga är de skötsamma välfärdsutövarna oändliga.
Att det perspektivet saknas säger väldigt mycket om vad resultatet av utredningen kan väntas bli. Och det avslöjar vidden av problemet att borgerligheten inte tog tag i frågan när de hade chansen.