Fågelsång kan göra att vi hittar ett minne. Ett ljud, en bild eller en doft kan väcka en känsla åter. Kanske kan lavskrikans tystlåtna sång ha den effekten.
Lavskrikan står i centrum för en tvist mellan staten och några markägare i Hälsingland. Tvisten kan ses som ett uttryck för att något verkar ha gått förlorat – känslan för äganderätten.
Konkret handlar det om att Skogsstyrelsen har förbjudit skogsägare i Hälsingland att avverka i den egna skogen. Anledningen är att lavskrikan har ett revir i området. Frågan ska nu avgöras i Mark- och miljödomstolen och utfallet kan få stora konsekvenser för skogsägare över hela landet.
Roten till situationen är att Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna har gjort en onödigt hård tolkning av EU:s artskyddsförordning. Myndigheterna menar att lavskrikan omfattas av EU-reglerna och att avverkningar påverkar fågeln negativt. Detta trots att artens status är livskraftig. Samtidigt är det inte här skon klämmer allra mest. Den stora konflikten handlar om att markägarna inte får någon ersättning från staten när skogsbruket förbjuds. Skogsstyrelsen anser att EU-reglerna gör det olagligt att störa fåglarnas boplatser och att staten inte ska betala någon för att följa lagen. Att det är den svenska implementeringen av reglerna som är upphovet snarare än EU:s förordning verkar Skogsstyrelsen helt oförstående inför. Det görs till och med en jämförelse med bankrån (SVT 18/4).
Samtidigt är det högst naturligt att det är skogsägarna som upplever sig ha blivit rånade. Den skog markägare över hela landet har köpt och vårdat, kanske i generationer, är ofta sparkontot. I många fall väntar banken på räntebetalningar och amorteringar. Utan aktivt skogsbruk eller ersättning från staten för intrång kan sådana betalningar bli omöjliga. Om staten kan stoppa skogsbruk utan att ge ersättning kan effekterna bli värre än de som drabbade skogsägare som fick sin skog nedblåst under stormen Gudrun. Generationers slit i skogen kan sluta med personliga konkurser efter ett myndighetsbeslut som avklaras mellan förmiddagsfika och lunch.
Känslan för äganderätten har onekligen gått förlorad. Med bakgrund i myndigheternas tillämpning av EU-reglerna kan det verka fjärran men i över hundra år har en fråga drivits politiskt som har sin grund i insikten att människor är kopplade till jorden som de själva och deras förfäder har brukat. Rätt till friköp av historiska arrenden har utretts i flera omgångar och socialdemokrater samt vänsterpartister driver återkommande frågan i riksdagen. Det handlar om att familjer som har arrenderat en gård sedan innan år 1900 ska ha rätt att köpa loss den. Som argument anförs avfolkning på landsbygden, rättvisa och värdet av att äga den mark som generationer har vårdat.
Men är det någon gång dessa värden verkligen är hotade är det nu med myndigheternas tillämpning av artskyddsdirektivet. Kanske behöver minnet åter friskas upp kring vad äganderätt verkligen betyder? Annars är det bara att lyssna på svanesången.