2019 påstod Stefan Löfven (S) att välbärgade svenskar har störst konsumtion av narkotika och bär skuld för gängkriminaliteten (DN 13/8). De nya siffrorna från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning blottlägger dock anklagelsen som fabricerad. Löfven och flera av hans partikamrater härleder helt enkelt felaktigt samhällets problem till människor med större materiella tillgångar.
I anklagelsen fanns en uppmaning inbäddad. Höginkomsttagare skulle ”tänka på” att de bidrar till kriminalitet med sitt narkotikabruk. Kontentan var att rika kan sluta konsumera droger bara de tänker efter lite. Nog finns det säkert en hel del sådana personer, som konsumerar droger för att de kan, men det gäller inte uteslutande den gruppen. Precis som missbruk inte är förbehållet de med lägre socioekonomisk ställning. Dessutom framstår det som att låginkomsttagare inte skulle ha samma mentala styrka att avstå från sin drogkonsumtion. Om en uppmaning behövdes hade det varit lämpligare att vända sig till alla som konsumerar droger i nöjessyfte, oavsett bostadsort eller inkomstnivå.
Anklagelserna signalerar också olika villkor för olika grupper. För vem hade sagt till arbetslösa eller låginkomsttagare att de får skärpa till sig lite grann och sluta konsumera droger? Eller kanske att de kriminella skulle sluta med det? Det är inte jämlikt och påvisar dessutom låga förväntningar på lägre socioekonomiska gruppers egenmakt och förmåga till förändring. Angreppen utstrålar också rädsla. Att anklaga höginkomsttagare får sällan fler konsekvenser än en knuten näve i fickan eller arga debattartiklar.
Att ställa grupp mot grupp leder till splittring även när det gäller obefogade attacker på höginkomsttagare. Om människor som känner sig otrygga i förorten får höra från statsministern att kriminaliteten är höginkomsttagares fel, skapas lätt agg mot dessa. Höginkomsttagare kan i sin tur bli mer frustrerade på grupperingarna kring de kriminella.
Till sist handlar det om sökandet efter sanning. Sanningen har ett egenvärde, och även utan det tenderar den att skapa problem när den åsidosätts. Statsministern for med osanning och någon blev felaktigt syndabock. Det räcker för att skapa konflikt. Den slutgiltiga reflektionen blir: hur ska vi kunna lösa samhällsproblem om verklighetsbilden färgas primärt av ideologi och lögner snarare än sanningen? Och hur ska vi hålla sams under tiden?
Statsministern hade fel. En ursäkt vore nog på sin plats. Men mest angeläget är att lägga undan kritiken mot välbärgade människor som ansvariga för gängkriminaliteten. Skulden ligger hos regeringen och de kriminella.