Reaktionen kan vid första anblick verka överdriven, men den är egentligen en naturlig konsekvens av att den enskilde skuldbeläggs för politikens tillkortakommanden.
Vare sig det är statsminister Stefan Löfven (S) som menar att alla måste samarbeta mot de kriminella gängen eller SVT som säger att medborgarna ska sluta dammsuga eller äta kött är effekten densamma. Till slut frågar sig medborgaren var det egna ansvaret egentligen tar slut och politiken tar över.
Argumentet för ett sådant skuldbeläggande brukar gälla att det inte alls är något skuldbeläggande, utan att det snarare handlar om att alla ska agera tillsammans för bästa effekt. Men när samhällsproblem gång på gång missköts av regeringen och i stället verkar landa i knät på den enskilde medborgaren kan vederbörande fråga sig om det över huvud taget finns något ”tillsammans”. Varje nivå har sitt ansvar, och att se till att det finns el i eluttaget är inte främst den enskildes.
Vid årsskiftet stängde Ringhals 1, och så sent som sista december förra året intygade energiminister Anders Ygeman (S) att det inte skulle bli någon elbrist eller effektbrist på grund av stängningen. Det blev det. Och inte blev det bättre när bristen sedan var ett faktum. ”Nej.” svarade socialdemokraten Annika Strandhäll på Twitter när en moderat riksdagsledamot skrev att nedläggningen av kärnkraftverk har lett till elbristen. Detta trots att driftchefen vid Svenska kraftnät bekräftat att så är fallet (DN 7/2). Till råga på brustna löften och förnekade verkligheter finns också den redan skyhöga elräkningen, där 45 procent av totalen består av skatter och avgifter till staten.
Så liksom i många andra fall kan svensken fråga sig: vad får jag för pengarna? Vad får jag tillbaka av de förtroendevalda? Miljöpartister är snabba att framhålla att Sverige är nettoexportörer av el per vecka och per år. Men det är ett problem att svenskarna kan ha hundratals timmar per år med brist på el, då produktionen för tillfället inte täcker upp för efterfrågan. Att inte bekymra sig över det visar på oförståelse för att vanliga, hårt arbetande människor och företag inte kan pausa vardagen och produktionen på beställning.
Detta blir i längden en allvarlig förtroendefråga. Att undgå lösningar som står skrivet på näsan, som att hålla igång redan existerande kärnkraftverk, och att därefter förneka och ignorera konsekvenserna kommer förmodligen att bita regeringen i dess egen ända förr eller senare. Men att systematiskt lägga ansvaret för konsekvenserna, och därmed också skulden, på den enskilde som gett dem förtroendet att agera i deras ställe, kan komma att äventyra även förtroendet för det demokratiska systemet.