Roger Fredriksson (M) är kommunalråd i Ronneby. Varje morgon innan han åker till jobbet tittar han under sin bil för att se att det inte sitter någon form av attrapp där.
Det berättar Fredriksson i en intervju med Svenska Dagbladet (30/7). Under det senaste halvåret har hoten ökat, säger han. I maj ställdes en kartong med bombliknande föremål utanför stadshuset, dagen då kommunfullmäktige skulle anta en plan mot våldsbejakande extremism. Ett stort antal förtroendevalda har, precis som Fredriksson, också utsatts för hot.
Enligt undersökningen Politikernas Trygghetsundersökning, om förtroendevaldas utsatthet under valåret 2014, har nästan tre av tio drabbats av hot och trakasserier. Men anmälningsbenägenheten bland de förtroendevalda är låg, bara en knapp femtedel av händelserna polisanmäls. Många av dem som låter bli att anmäla utgår från att polisen varken kan eller kommer att göra något. En femtedel av de svarande anser att det helt enkelt är en del av jobbet.
Än värre är att hoten styr politikernas engagemang. En fjärdedel av de utsatta politikerna uppger att de avstår från att ge sig in i vissa frågor på grund av att de är oroliga för sin säkerhet.
Riksdagspolitiker är utsatta i större utsträckning än andra förtroendevalda. Men skillnaden är att de har betydligt större uppbackning än politikerna runtom i landet. Säkerhetspolisen har som uppdrag att skydda regeringsmedlemmar och riksdagsledamöter.
Fritidspolitiker har inte samma skydd. I Stockholm, Göteborg och Malmö har polisen så kallade demokrati- och hatbrottsgrupper som arbetar med brott mot journalister och politiker. Det är inte något som boende utanför storstäderna har tillgång till. I övriga landet beror det på vilken beredskap som finns i kommunen.
Förtroendevalda i hela landet måste kunna räkna med att hot, trakasserier och våld tas på allvar. Det är ett varningstecken att en stor del av dem som blir utsatta inte ens anmäler brotten, att de utgår från att de inte kommer att beivras.
Polisen Ulf Haquinius, samordnare för Brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen, anser att hot mot politiker borde rubriceras som demokratibrott (SvD 2/8). Annars finns det en stor risk att fritidspolitiker faller mellan stolarna eftersom att de juridiskt sett räknas som privatpersoner. Vad den exakta brottsrubriceringen bör vara kan man diskutera, men det är uppenbart att det krävs en förändring för att brott mot förtroendevalda ska bli mer prioriterade.
Fritidspolitiker har ett otacksamt jobb. De får blygsam eller ingen ersättning. De offrar dyrbar tid som skulle kunna läggas på vänner, familj eller jobb i stället. De får ta emot människors gnäll och skäll. Och de tvingas sitta på evinnerligt långa möten med tveksamt fikautbud.
Det minsta samhället kan göra i gengäld är att skydda dem.