Naturskyddsföreningen i Tjust och Östergötland har kontaktat Västerviks kommun i syfte att försöka förhindra en planerad avverkning i Ankarsrum. Det är en del av en större trend som hotar såväl skogsbruket som äganderätten.
Skogen har gjort oss till dem vi är. Den har gett oss råvaror för vår ekonomiska utveckling, rekreation och en kultur som värdesätter naturen. Dessa värden har utvecklats och förvaltats av generationer av privata skogsägare, vilka gjort skogsbruket till en integrerad del i vår ekonomi och kultur.
Samtidigt har hänsyn tagits till ekologiska värden, genom ansvarsfulla skogsägare samt genom översyn från statliga myndigheter. På detta vis har olika intressen balanserats på ett tillfredsställande sätt. Men idag är denna modell satt under stor press.
Sakta men säkert har staten tagit rättigheter ifrån skogsägare och gett dem till sig själv och till intresseorganisationer. Naturreservat införs utan rimlig ersättning till markägaren, vilket är en form av beslag av privat egendom. Allt fler områden pekas ut som nyckelbiotoper, vilket i praktiken innebär ett avverkningsförbud på privatägd mark. Även utanför naturreservat och nyckelbiotoper blir det allt lättare för miljöorganisationer att stoppa avverkningar. Myndighetsbeslut, rättsfall och lagförslag går i en riktning som försvårar eller omöjliggör ett ekonomiskt hållbart skogsbruk.
I det aktuella fallet i kommunen vill Naturskyddsföreningen stoppa en planerad avverkning för att ”den inte tar hänsyn till alla arter”. Helst vill de se att hela området blir naturreservat. Det är inte ett balanserat förhållningssätt.
Naturskyddsföreningen anför inte bara ekologiska argument, utan också ”sociala värden i form av rekreation i vacker natur”. De påtalar att Tjustleden går igenom det berörda området och att Västervik Framåt tagit fram ett underlag för hur leden skulle kunna utvecklas som besöksmål. ”Att i det läget kalhugga en vacker del av leden vore inte alls i linje med det arbetet.”
Att ”kalhugga” ett skogsparti är miljöorganisationernas språk för att slutavverka fullvuxen skog. Det är en naturlig del av ett aktivt skogsbruk (där enskilda träd ofta sparas av ekologiska och praktiska skäl). Avverkningar är den enda delen av skogsbruket som genererar intäkter. Det möjliggör att skogen kan förvaltas och utvecklas. Och att ny skog kan planteras och röjas.
När Naturskyddsföreningen gör motstånd mot avverkningar, med diverse spretiga argument, blir de motståndare till skogsbruket som helhet. På så sätt gör de sig till en politisk aktionsgrupp med äganderätten som motståndare.
Tvärtemot vad Naturskyddsföreningen anför är det en utmärkt idé att avverka i närheten av vandringsleder. Det ger besökarna en verklig bild av hur den svenska skogen ser ut. Det visar vandrarna skogens olika skiften och hur den ser ut när den brukas på ett ansvarsfullt sätt. För återkommande friluftspersoner framkommer dessutom hur skogen sakta men säkert ändrar utseende genom åren. Hyggen blir planteringar. Planteringar blir snabbt tät slyskog om den inte röjs regelbundet. Välskötta planteringar förvandlas till ungskog. Och med åren blir ungskogen äldre och mognare.
Den som är van i skogen lär sig dessutom att uppskatta skönheten i den brukade skogens variationer. Att skydda besökare av vandringsleder från verklig skog kan bara generera fler personer med en skev bild av den svenska skogen. Och fler aktivister.
Naturskyddsföreningen är inte ute efter ett balanserat förhållningssätt mellan skogsbruk och ekologiska värden. Deras argumentation illustrerar att de betraktar skogsbruket som ett hot, och den privata äganderätten som ett problem. Västerviks kommun och Västervik Framåt ska inte låta sig bli nyttiga redskap till sådana organisationer.