Sverige har låg grad av självförsörjning. Bara hälften av det vi äter är inhemskt producerat, resten måste vi importera. Egentligen är beroendet i praktiken ännu större eftersom ju även jordbruket och industrin måste importera drivmedel och reservdelar för att kunna fungera. Utan leveranser från utlandet stannar Sverige.
Huvuddelen av den livsviktiga importen kommer till oss med fartyg. Deras lastkapacitet skulle vara omöjlig att ersätta med flygplan och lastbilar. Fartygen behöver hamnar för att kunna lossa sin last, vilket i praktiken innebär det att den svenska folkförsörjningen vilar på att några få platser går att använda. Det tydligaste exemplet är Göteborgs hamn där 30 procent av Sveriges utrikeshandel passerar.
Sveriges beroende av import via havet innebär möjligheter för den som av någon anledning vill sätta press på oss. Om till exempel farleden in till Göteborg minerades skulle alla som bor i Sverige känna av effekterna inom timmar. Olika händelser under senare år gör att vi måste räkna med att främmande makt redan har rekognoserat och övat för ett sådant scenario där Sveriges akilleshäl attackeras.
Notera att det inte behöver vara i en regelrätt krigssituation som en angripare väljer att strypa den svenska importen. Stater som Ryssland och Belarus har visat att de är beredda att använda tvång och vapenmakt redan i en slags gråzon där inget krig har förklarats men där det heller inte råder fred. Sabotage mot sjöfart och hamnar skulle kunna användas i kombination med till exempel IT-attacker mot grossister och betalsystem.
Hur pass beredda är svenska myndigheter på att hantera en situation där delar av sjöfarten hindras? Det var ett av flera teman när kungliga örlogsmannasällskapet höll seminarium i Karlskrona. En av talarna – journalisten och försvarsdebattören Patrik Oksanen – menade att beroendet av sjötransporter är en blind fläck i den svenska försvarspolitiken. Det saknas både militära och civila resurser för att klara folkförsörjningen vid en verklig kris.
Det här måste förstås åtgärdas. Flottan har visserligen fått ökade resurser, men återuppbyggnaden går långsamt och handlar hittills om Östersjön. Ingen av de nya korvetterna med kapacitet att röja minor finns till exempel på Västkusten. Historiskt har handelsflottan varit en viktig del av svensk försvarsplanering. Men antalet svenskflaggade lastfartyg har minskat över tid. Idag finns bara ett hundratal. Det är inget problem i fredstid men om det skulle bli kris och andra länder kallade hem sina fartyg, vad gör vi då?
Man hade kunnat tro att varubristen under inledningen av pandemin skulle ha gjort politiker mer medvetna om Sveriges importberoende. Men risken är att ingen lärde sig läxan. Problemen med varuflödet på våren 2020 var snabbt återställda. Om en annan stat systematiskt och över tid försökte störa vår utrikeshandel skulle det innebära en helt annan påfrestning.
Vågar vi hoppas på att politikerna upptäcker vårt beroende av havet?