Allt eftersom har landets museer också börjat stänga hela eller delar av verksamheterna för att undvika smittspridning – såsom Värmlands museum, Västerviks museum och flera stora museer i Stockholm. Trängseln av krisande kulturverksamheter blir bara större, och risken är stor att många inte lyckas hitta andra intäktskällor än att ropa på bidrag från staten.
De som sänt ut nödrop om en krisande ekonomi är flera Stockholmsmuseer, som Vasamuseet och Nordiska museet, men också bland annat Gotlands museum. Gemensamt för dem är att de till stor del är beroende av biljettintäkter från besökare. Det är i vanliga fall en styrka som gör dem mer självständiga från politiskt inflytande, men blir nu en black om foten.
Precis som för många andra som drabbats av smittskyddsåtgärderna kan statligt stöd i någon form vara nödvändigt för att museer och kulturutövare ska överleva. Dessvärre tycks viljan att själva försöka tjäna pengar, så gott det går, vara som bortblåst. Många av de som faktiskt lyckas nå ut till publiken på andra sätt gör misstaget att inte ta betalt.
Medan till exempel Gotlands museum hittar lösningar genom att arrangera fler stadsvandringar har många andra, såsom Nordiska museet, börjat erbjuda webbaserade visningar. Samma lösningar används även av flera andra kulturutövare och scener, men de flesta gör det utan att ta något betalt av den som tittar. Goda initiativ för att nå ut till en publik har därför ingen inverkan på de intäktshål som utebliven biljettförsäljning orsakar.
Att öppet material på internet är en dålig affär blev en dyrköpt läxa för många svenska dagstidningar. Kulturutövarna och museerna gör bäst i att inte gå i samma fälla innan samma insikt når dem. I synnerhet de som också vädjar till staten om extra stödpengar. Det sticker således i ögonen att till exempel Nordiska museet och Kungliga Operan nu får sina statliga bidrag utbetalda tidigare, samtidigt som båda lagt ut visningar och föreställningar på internet som kan ses utan kostnad.
Visst är det rimligt att många kulturupplevelser inte är desamma på en skärm som om de beskådas på plats. Det betyder dock knappast att de är utan värde digitalt, men det är vad det obefintliga biljettpriset signalerar. Att flera stora aktörer i kulturbranschen lägger ut gratismaterial gör det dessutom svårare för mindre utövare att ta betalt för sitt webbmaterial. Även om betalningsviljan finns hos den hemmasittande publiken lär många välja det kostnadsfria framför det avgiftsbelagda.
Att begära en mindre summa i betalning lär leda till något färre tittare, men samtidigt en viktig inkomstkälla. Och med inställda resor och få andra möjliga aktiviteter finns det många som sitter hemma med nöjespengar över. Det vore förvånande om dessa människor plötsligt skulle avskräckas av en mindre avgift för en kulturupplevelse.